En myt att förälska sig i
Flera av antikens starkaste röster talar till oss genom fragment. I Sapfos poesi och Herakleitos dunkla aforismer är det en frånvaro av ord som ekar när vi på 2 500 års avstånd försöker återskapa en enhetlig stämma. För forskaren är detta ämnets inneboende begränsning, men för poeten kan det vara en frihet i förhållningssättet till de klassiska texterna.
Anne Carson, poet och professor i antik litteratur, förenar på ett underbart sätt dessa kontraster i sin korta versroman ”Röd självbiografi”.
Hon utgår från poeten Stesichoros (cirka 600 f Kr) och de fragment som finns kvar av hans sånger om Geryon – ett rött bevingat monster som bodde på en röd ö där han vallade röd magisk boskap. Geryon är känd från berättelserna om hjälten Herakles (Herkules på latin), vars tionde stordåd bestod i att förgöra monstret och stjäla boskapen. Det märkvärdiga med Stesichoros version av historien var att han tog monstrets perspektiv. Det märkvärdiga med Anne Carsons bok är inte att hon väljer samma utgångspunkt, utan att hon friktionsfritt förflyttar Geryon in i vår tid och samtidigt stannar kvar i mytens värld.
Här är Geryon en pojke som kastats in i livet med många frågor och inga svar. Han utnyttjas sexuellt av sin storebror, växer upp och förälskar sig i en man vid namn Herakles, blir lämnad och ger sig så småningom ut på en resa. Men Geryon är inte bara en ung man, han är också ett rött bevingat monster – det är inte en metafor, utan ett faktum i Carsons berättelse.
Så lägger författaren lager på lager som bildar en existentialistisk sandwich. Den ska ätas hel, med antiken och nutiden i samma tugga. Den som vill plocka upp någon av alla de filosofiska smulorna längs vägen blir serverad ett smörgåsbord med livets stora frågor i form av lysande prosalyrik.
Några av dessa frågor ekar från Platons ”Theaitetos”: Vad kan vi veta? Vad är kunskap? Men det som verkligen genomsyrar boken är jakten på livet. Medan Herakles är en nyckfull kille som tycks njuta av sakernas tillstånd, oavsett om det handlar om att bli avsugen eller spela in ljud från vulkanutbrott, så är Geryon dömd till tvivel.
Som ung formar han världen som skulptör, senare skriver han sin självbiografi innan han slutligen övergår till att fotografera. Men alla försök att fånga livet är fåfänga.
Titelns första ord – ”Röd” – sätter hela berättelsens stämning. Geryon står på ”sin lilla röda skugga”, dagarna gör ”röda pauser” och de ”underbara röda vindarna” blåser. Det är som om man befinner sig inuti en av Ola Billgrens blodfärgade målningar. Men vad är det för färg som omsluter en?
Om två personer tittar på ett rött föremål utgår vi från att de ser samma färg. Men man kan aldrig veta säkert att det är så. Vi kan använda samma namn, men ha olika upplevelser. Det röda är den ensamheten. Men det är också kärleken, ett tillstånd som lider av samma osäkerhet. Anne Carson målar hela historien i denna labila nyans och Geryon förkroppsligar den med sin röda hy.
Geryons resa går till Sydamerika där han återser Herakles, nu tillsammans med en annan man. Återseendet är långt ifrån lyckligt och det är lätt att göra en enbart dyster tolkning av det som sker. För vad har Geryon gjort? Han har förälskat sig myternas myt – Herakles. Är det myten om kärleken, eller kanske den om livet i stort?
Livskraften i Carsons fritt skrivna verser talar också för ett annat perspektiv. För det bästa livet har att ge kommer, precis som antiken, till oss som ofullständiga fragment, ekon av händelser vi aldrig kan frysa eller göra helt begripliga. Vi förstår att vi har varit med om något stort, men kan inte förklara vad det var. Detsamma kan sägas om Anne Carsons lilla fantastiska bok.
Olof Åkerlund , medarbetare på kulturredaktionen
FAKTA/Anne Carson
Den kanadensiska poeten och antikforskaren är en av de senaste årens mest omtalade engelskspråkiga författare. Hon har bland annat översatt Sapfos dikter och Aischylos trageditrilogi ”Orestien” från gammalgrekiska.
