En modig bok om våra liv

Ulf Peter Hallberg & Erland Josephson

Livets mening och andra bekymmer

(Atlantis)

Finns det tid för samtal i vår tid? Inte pladdret, inte surret, inte de tanketomma utbytena av vardagsdetaljer eller åsikter om de senast sedda teveprogrammen. Nej, inte det. Bort trams och tomt tjatter. Jag syftar på den sortens samtal som förr kallades ömsesidigt meningsutbyte. Alltså samspråk mellan – förslagsvis – två vuxna människor om det väsentliga och svåra, det lockande och ljuvliga i livet, likaväl som det tärande och skrämmande, det berikande och meningsfulla.

Erland Josephson var länge en sådan människa, en att verkligen samtala med. Även om det skedde på distans, och bara på pappret. Hans böcker liknade inga andra i den svenska bokfloden. Denna egensinniga blandning av högt och lågt, minnen och nya upplevelser, djupsinne och gamman var både utmanande och nöjsamt att läsa. Det blev tomt, mycket tomt, när han slutade skriva. Jag vill hävda att Erland Josephson är en av landets mest underskattade författare. En gång gjorde jag en intervju med honom som enbart tog upp hans skrivande. Det var uppenbart att han uppskattade att få tala om sina böcker – han debuterade redan som tjugotreåring 1946 med diktsamlingen “Cirkel” och har sedan skrivit ett tjugotal böcker – och inte behöva diskutera berömda skådespelare och regissörer han mött och arbetat med.

In från andra hållet gör nu plötsligt den lärde resonören och flanören Ulf Peter Hallberg entré, översättare men främst författare till bokstavligt talat oumbärliga verk som “Grand Tour” och “Europeiskt skräp”. De två herrarna möts, Herr Josephson och Mister Test (i den verkliga världen har de däremot känt varandra över två decennier och har tillsammans skrivit manus till dokumentärfilmen “Spelar du ikväll?”).

De befinner sig i det halvt drömska, halvt verkliga Teaterslottet som understundom är förrädiskt likt Kungliga Dramaten med alla dess irrgångar och falluckor av förflutenhet och osaliga andar som våndas över att publiken inte längre kan se dem och att de börjat glömma sina repliker.

“Livets mening och andra bekymmer” är en högst märklig och fascinerande bok. Den har genrebeteckningen “konstroman”. Den rör sig i ett gränsland mellan fiktion och konstruerad verklighet, den vidrör de mest väsentliga frågor som vi ständigt lever tätt intill – de olösbara likaväl som de frågor det åtminstone är möjligt att ge provisoriska svar – och det genuint vardagliga, den form av vardagligheter som sammantaget, när man en dag blickar tillbaka i backspegeln, inser att de utgör själva livet.

Allt börjar i larmet och stöket som härskar i Kungliga Teaterslottets Kantin. Maten serveras under oväsendet från alla skådespelare som trängs, skrattar, bullrar och pratar oavbrutet. Där dröjer sig sedan Herr Josephson och Mister Test kvar. De inleder diskussionen om livets mening – denna konstromanens röda tråd.

“Ställföreträdande människa!” utbrister Mister Test och sammanfattar därmed bryskt det yrke Herr Josephson ägnat så många år. En del av boken ägnas också åt Erland Josephsons minnen, men i ännu högre grad åt hans erfarenheter av vad konst egentligen är, hur den ska karakteriseras, vad dess värde egentligen består av, och inte minst vad konsten kan göra med människan. Även om det aldrig sägs rakt ut, är nog de båda herrarna i grunden rätt överens om att meningen med livet finns att söka i konsten – i dess olika former.

Att ställa sig frågan om livets mening är idiotiskt, konstaterar Herr Josephson, men tillägger: “Men utan den frågan kommer vi ingenstans”. Varefter han gör en ytterst viktig utläggning om hur meningslös, farlig och förtärande steril varje form av bitterhet är. Ur bitterheten skapas inget. Bitterhet är motsatsen till alla former av skapande.

De många döda återkommer, inte minst sedan de två herrarna hamnat inne på Kinematografen – där de även möter den buttre Maskinisten – och sitter och ser på filmer som Erland Josephson medverkat i. Berömdheterna och deras egenheter passerar revy. Anekdoter varvas med allvarliga resonemang om deras filmer. Andrej Tarkovskij, Liliana Cavani och självfallet ägnas flera sidor åt Ingmar Bergman. Och alla de en gång bländande och skickliga skådespelarna vars andar dröjt sig kvar – från Georg Rydeberg till Gunn Wållgren.

Trots allvaret är “Livets mening och andra bekymmer” en bok som ständigt inbjuder till en sprittande munterhet, ibland rentav uppsluppenhet. Här finns en ovanlig kvickhet, en mild ironi och många träffsäkra iakttagelser. Till exempel: “‘Den moderna kulturen försöker ersätta frågan om livets mening, och de erfarenheter som följer av ett sådant sökande, med kommunikation och kopulation’, sa Herr Josephson och tillade: ‘Av denna civilisationskritik följer inte att jag är emot att knulla.’” Inget ämne är för känsligt, inga frågor för stora eller svåra, för små eller laddade. De väjer inte inför något. Det är på många sätt en modig bok, inte minst genom sin oförställda uppriktighet.

Utan tvekan är “Livets mening och andra bekymmer” en av årets tankedigraste böcker, och den kanske mest livskloka och visdomsrika. Det är ett renodlat nöje, en intellektuell fröjd och existentiell utmaning att läsa den. Dessutom leder den ofrånkomligen till att man som läsare – i ett inre samtal med de två herrarna – överblickar och skärskådar sitt eget liv. Om hur många böcker kan man säga det idag?