En kjol från döden

När forskningsresande Mary Kingsley 1893 vandrar genom Väst­afrika klär hon sig propert i brittisk vardagsdräkt. Yllekjolen är knappast lämpad för det afrikanska klimatet men blir hennes räddning då hon faller ner i en fångstgrop: ”Det är vid sådana här tillfällen som man välsignar sina långa, tjocka kjolar. Skulle jag lytt alla råd i England och anlagt manliga kläder hade jag varit genomborrad med spikar – och slut. Istället satt jag nu – med undantag för några blåmärken – i relativ komfort på nio ebenholtsspikar, fyra tum långa.”

Episoden kittlar fantasin. Hur Kingsleys höghalsade vita blus, promenadkängor och paraply följer henne genom resans strapatser, en garanti för bibehållen trygghet och integritet.

Tonie Lewenhaupt är bra på det, att reta fantasin. Hennes flyhänta berättelse om modets idéhistoria är lika skimrande som en fjärils flykt, illustrerad med raffinerade collage. Jag läser om det sena 1700-talets sensuella draperingar, om fritänkande blåstrumpor och en framsynt Carl von Linné, kanske en av de första svenskar att uppskatta salladens lockelse, gärna toppad med skira maskrosblad. Förtjust följer jag hennes resonemang från naturromantik à la Rousseau, via industrialism, arbetarklassens exploatering och demokratisk masskonfektion till orientalism, safarimode och den tidiga modernismens sprängande av gränser. Det är spirituellt och underhållande som ett pärlhalsband trätt med fängslande anekdoter, reflektioner och fakta – bland annat om kakelugnens, turismens, idrottens och cykelns betydelse – med stundtals hisnande tids- och klassperspektiv.

Nog hade jag här och var kunnat önska mer fördjupning. Men framför allt är jag glad åt de utblickar och insikter som Lewenhaupt ger när hon på sitt alldeles egna charmanta vis sätter klädedräktens utveckling i relation till uppfinningar och revolutioner, konst och ideologier – kort sagt ett tvärsnitt av det moderna samhällets framväxt.

Carolina Söderholm

konstkritiker och konstvetare