Drömmar som förplikta – Om Vilhelm Ekelund och hans läsare

I begynnelsen var Ordet. Man kan fråga sig vart det sedan tagit vägen. Har det drunknat i ”information” och ”ordgeschäft”?

Det menade Vilhelm Ekelund, vars stora ambition var att återskapa ”början” och motverka sekulariseringen. I sina försök att återställa ett omedelbart förhållande till språket sökte han sig till sin barndom och till släktets barndom, antikens Grekland. Han fäste sig vid formeln ”The child is a Greek.”

Vår, morgon, barndom, ljus – det är makter som ständigt besvärjs. Det finns också vissa ”urbilder” – träd, källa, hav – som återkommer i hela författarskapet och som uttrycker ”förstlingsskapets, nyhetens, tidighetens ljus”. Ekelund föresatte sig att leva i trohet mot detta första ljus.

”Drömmar som förplikta” är också titeln på den bok av Per Erik Ljung som ger en sammanfattning av mer än tre decenniers umgänge med Ekelunds skrifter. Det tar fasta på de energier med vilka Ekelund laddar sina texter och inte minst på dem som utgår från hans författarskap.

Startpunkten är Ekelunds arkadiska barndomslandskap vid Ringsjön och en motivstudie ägnas träden, ”de lyckligaste och skönaste varelserna i skapelsen”. Vi befinner oss mer i Grekland än i Sverige och Ekelund lekte liksom Strindberg med tanken att Skåne var ett Peloponnesos och Östersjön ett Medelhav.

Så förbands Skåne och Grekland. När Ernst Norlind illustrerade Ekelunds översättning av grekiska epigram fick landskapet också skånska drag.

Ekelund skapar, som Ljung visar, ett rum som är undandraget moderniteten. Denna förkroppsligades främst av det babyloniska Berlin, men även där lyckades han etablera en fristad genom att i tankarna förflytta sig till det gamla Berlin och en tid, ”då doften från Tiergartens träd om vårarna genomströmmade hela Berlin”.

En infallsrik essä hos Ljung tar upp Ekelunds ambivalenta förhållande till Strindberg. Men riktigt rätt är det inte, då det heter att Strindberg var helt ovetande om sin kollega. På inrådan av Sigurd Agrell skickade Strindberg pengar till Ekelund, då denne befann sig i nöd i Berlin.

En avdelning handlar om Ekelundläsare: Böök, Klara Johanson och fyrtiotalister som Gösta Oswald och Karl Vennberg. För de senare blev han en garant för att det var möjligt att hävda ordet som ”lifshandling” och inte bara som handelsvara.

Ordet var, det vill säga det var ett subjekt. ”Ordets möjligheter höra till det alltjämt oförsöktas möjligheter”, ansåg Ekelund. Det är en aspekt som särskilt talat till Per Erik Ljung. Han har levt med Ekelund och är en läsare i dennes anda.

I en aforism av Karl Kraus heter det: ”Ett talesätt uppstår bara på en utvecklingsnivå där språket ännu har förmågan att tiga.” Denna tystnad har vi onekligen avlägsnat oss ifrån, men Ekelunds dröm var att med tystnaden som fond skapa ett språk av detta elementära slag, ett språk med samma pregnans som ordspråket.

Göran Lundstedt , litteraturvetare och kritiker