Döendets val och kval
Böcker om nära anhörigas sjukdom och död har det skrivits många de senaste åren – själv har jag också bidragit till genren – men den historia Claes Britton berättar i ”Min mamma är död” ter sig mer obeveklig än de flesta: den höst modern, den framstående professorn i invärtes medicin Mona Britton, fyllde sextiosju fick hon beskedet att hon led av en lungtumörsjukdom, mesoteliom, som hör till de allra svåraste att behandla eller ens lindra. Som den kontrollerade, ständigt planerande människa hon är städar hon ordentligt upp efter sig, skriver avskedsbrev, ordnar med testamente och gravplats och väljer sedan beslutsamt något som just i år diskuterats flitigt i offentligheten, nämligen terminal sedering vilket innebär att sövas ner för att få sova in i döden – dock så att man med jämna mellanrum väcks upp för att ta ställning till om man vill dö. Hon försöker göra det utan att ta avsked av sina närmaste men det lyckas inte för inte ens denna ganska extrema behandling ger henne genast ro.
Britton skriver både vackert och ogenerat känslosamt om modern som person, om sitt eget skuldbemängda förhållande till henne och om den dödsångest som sedan barndomen förföljt honom själv, men han gör också något annat som kanske är av ännu större allmänt intresse: han intervjuar läkaren Ulla Zachrisson som först varit moderns elev, sedan hennes vän och som till slut ansvarar för hennes palliativa vård på Stockholms sjukhem. Palliativ vård – alltså vård i livets slutskede – är fortfarande inte en vård som har hög status eftersom medicinen traditionellt är så inställd på att kunna bota men som Zachrisson påpekar kan den i själva verket betraktas som den allra viktigaste: människor som kan räkna med att bli botade kan stå ut med en hel del lidande men för den som ska dö är det av avgörande betydelse att åtminstone få bästa möjliga symptomlindring.
Nästan alla människor känner dödsångest och Zachrisson anser sig inte ha sett några allmänna skillnader mellan sociala klasser, etniska grupper, eller kvinnor och män. Inte heller fysisk styrka har betydelse: ”Många pratar om att de har starkt hjärta och stark fysik, men jag har aldrig märkt att det skulle få dem att uthärda sin sjukdom bättre eller längre än andra. Däremot verkar det som om människor kan hålla sig levande länge genom mental vilja.”
Olika människor har överhuvudtaget olika förhållningssätt: somliga – som Mona Britton – vill se döden i ögonen och planera, andra vill hellre blunda. Det är som om personligheten renodlas inför döden: den egocentriska blir mer egocentrisk, den omtänksamma mer omtänksam. För den palliativa vården gäller det att vara lyhört följsam. Det finns fall – som Mona Brittons – då inte ens den bästa smärtlindring ger ett fullgott resultat, men Zachrisson, som verkligen älskar sitt arbete, ser ändå ljust på sina möjligheter: hon hjälper svårt sjuka och deras anhöriga i deras svåraste stund, hon gör vad hon kan för att bringa ordning i deras kaos, i bästa fall kan hon göra deras döende till något fint. För egen del blir jag mest berörd av hennes historia om en starkt troende man som förlorade sin tro när hans Gud inte ville ingripa och hjälpa honom. Zachrisson föreslår försiktigt att han kanske skulle försöka föreställa sig ett evigt liv som omfattar alla människor och allt på jorden där varje enskild människas liv och död ingår i ett större sammanhang och det blir en föreställning han är beredd att köpa och låta sig lugnas av.
Det är, tänker man sig, kanske betydligt fler som kunde låta sig lugnas om de åtminstone inför döden förmådde överskrida individualismen?
Merete Mazzarella
författare och litteraturvetare