Det vänliga ljuset i våldets mörka vrå

Nigeria är ett våldsamt land. Lagos en av Afrikas farligastestäder. Det är inte konstigt att våldet vibrerar och knastrar som elchocker genom Chimamanda Ngozi Adichies romaner. Det mest förbluffande är att hon kan fylla berättelserna med ett så vänligt ljus. I sin debutroman, som nu äntligen finns på svenska, skriver hon med underbar värme om mörkaste ondska. Det är som att texten vill ge förlåtelse.

Adichies enorma genombrott En halv gul sol utspelades under Biafrakrigets sönderfall. Den skar genom det nigerianska samhällets olika sociala skikt i en ambition att greppa helheten. "Lila hibiskus", som kom redan 2003, är en mikrostudie av en senare epok i landets historia: 1980- och 90-talens hänsynslöst korrumperade militärdiktaturer, samtidigt Adichies egna uppväxtår.

Varför inte säga som det är? En halv gul sol förtrollade mig och Lila Hibiskus omfamnar mig. Adichie är både författare och berättare. Hon lyckas förena konstnärlig integritet med en uppenbar vilja att erövra miljoner läsare.

Familjelivet hemma hos syskonen Kambili och Jaja är ett helvete. Schemalagda elitstudier. Livsfientlig katolsk disciplin. Iskall puritanism på dyra marmorgolv. Deras pappa styr med samma järnhand som generalerna i staden och Gud över mänskligheten. Våldet är alltid en man. När barnen ska bestraffas häller pappa kokande vatten över deras fötter. Enkelt? Inte riktigt. Utanför hemmets borg är han en generös hjälte, en orädd förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter med pris från Amnesty. Kambili både respekterar, älskar och skakar av rädsla. Hon nästan förgörs av sina motstridiga känslor. Kroppen låser sig. Orden fastnar.

Naturligtvis utvecklas berättelsen till en om vägen mot frigörelse. Eftersom detta är Adichie blir den både vacker och intelligent. Ja, jag tror hon lyckas berätta något större om Nigeria och den möjliga friheten genom Kambili och Jaja.

Per Wirtén

frilansskribent och författare