Det försvunna rummet

”Kulturen får aldrig någonsin upplevas som elitistisk.” Detta uttalande av en kulturhusintendent nådde mig ur mediebruset samtidigt som jag började läsa Ulf Erikssons novellsamling ”Det försvunna rummet”. Och jag tänkte: Stackars Joyce, stackars Proust, stackars Jorge Luis Borges. De skulle inte ha haft en chans i kulturhusintendentens värld.

Jag skulle också kunna säga: Stackars Ulf Eriksson. Denne utsökte författare och kritiker – han är bland annat en av våra främsta kännare av latinamerikansk och spansk litteratur – räknas nämligen till våra ”svåra” författare. Sådana etiketter bör man naturligtvis strunta i. Debatten om hög och låg litteratur blossar upp med jämna mellanrum och det enda svaret är att det finns mer eller mindre angelägen litteratur, den må sedan vara elitistisk eller inte.

Novellerna i ”Det försvunna rummet” måste räknas till den angelägna litteraturen. Visst kan de verka svåra i sin avsaknad av traditionellt berättande och med sina ofta abstrakta tolkningar av verkligheten. Men ger man dem en chans – all litteratur ska naturligtvis läsas så – upptäcker man snart att de gnistrar av liv och iakttagelser och att de har en alldeles egen humor som motsäger allt tal om svår litteratur.

Novellernas gestalter lever – för att citera en av berättelserna – ”i utkanten av sina liv”. De är främlingar för sig själva och sin omgivning och frågar sig om det är leda eller sorg de känner. Kanske är det svårt att skilja det ena från det andra. Både ledan och sorgen finns nämligen inbyggda i det omgivande samhället, eller landskapet som Ulf Eriksson föredrar att kalla det.

Det är ett landskap som knappast är gjort för människor att leva i, motorvägarnas, de nedlagda industriernas, de växande energiskogarnas döda landskap. I detta ingenmansland gäller det för människorna att återerövra sina liv.

Här är paret som lämnar ifrån sig sina barn eftersom de tar för mycket tid från dem själva. Här är joggaren som springer ifrån sin familj och sitt förflutna och här är förlagsredaktören som finner att hans lektörsutlåtande sväller ut till en roman om hans eget livs längtan och besvikelser.

Men i främlingskapet kan också en plötslig glädje uppstå, som när den korttidsanställde kontrollören vid gatukontoret upptäcker att ”detta är ingen dag för arbete”.

Charmen i Ulf Erikssons noveller ligger i att de inte kan förutsägas och att de försvinner in i ett labyrintiskt mönster, bara för att efter en hisnande saltomortal landa mitt framför näsan på oss. En mästare i sidoblickar kallar sig berättaren i den virtuosa novellen ”Mönster” – den kan mycket väl läsas som en hyllning till mästaren Borges – och dessa sidoblickar återkommer i de flesta av novellerna i form av små överraskande episoder och utvikningar.

Och det är här humorn kommer in i bilden. Ulf Eriksson skildrar med förkärlek den intellektuella medelklasseliten i Stockholm med en skarp men vemodig blick, som när han stöter på kritikerkollegan Mats Gellerfelt i systemkön och de frågar sig vilket tema som är viktigast i Strindbergs ”Ensam”. Till slut enas de om att det är medkänslan. Det är sådana legeringar av sorg och munterhet som gör Ulf Erikssons bok läsvärd.

Åke Leijonhufvud, författare och kritiker