Befriande vansinne

YUKIO MISHIMA. Man skulle kunna läsa det märkvärdiga händelseförloppet i Yukio Mish­imas berömda efterkrigsroman ”Den gyllene paviljongens tempel”, där en ung man bränner ner det femhundraåriga zen-templet Kinkakuji, mot vad Jaques Lacan kallar genomkorsandet av fantasmen; det vill säga det ögonblick då en människa förmår överge sina illusioner för att möta sin sanning.

Den fule och stammande ynglingen Mizoguchi blir novis vid templet precis som hans föräldrar önskar. Men inombords är han tom, alltmer hemsökt av tvångstankar, hat och en bisarr underlägsenhetskänsla i förhållande till templets ouppnåeliga skönhet och perfektion, alltså motsatsen till hans egen defekta varelse. Japanskt 40-tal, kriget rasar mot det nationella nederlaget. Fem år efter krigsslutet sätter Mizoguchi efter en tids tilltagande förvirring eld på templet. Fram till dess har hans dagar varit oavbrutet underkastade tempel­livet, och föräldrarnas idé om hans framtid.

I det perspektivet är hans vansinnesdåd kanske inte heller så svårbegripligt. Mishimas avsikter med romanen förblir mångtydiga, vilket också påpekas i efterordet. ”Den gyllene paviljongens tempel” skildrar på många sätt en efterkrigstids sociala omvälvningar, generationsklyftor, konflikter mellan tankesystem. Sett i det ljuset blir Mizoguchis våldshandling ett slags revolt, en anarkistisk befrielseakt. Kanske också ett mycket bokstavligt raserande av de egna illusionerna om skönhet, ordning.

Jag kan inte låta bli att sympatisera med Mishimas kantstötte, deliriska hjälte, och det är den skimrande prosans fel. ”Den gyllene paviljongens tempel”, som dessutom baserar sig på verkliga händelser, är en klassiker om zenbuddhism, ensamhet, om inre och yttre våld, och om levandets omöjlighet. Man kan bara glädjas åt ännu en storslagen titel i Lind & Co:s fina klassikerserie Nittonhundra. Detta är inte en roman som kommer att upphöra att oroa sina läsare.

Hanna Nordenhök

poet och litterturkritiker