Återupptäckta svenska rockpoeter
När jag själv en gång i tiden fuskade i rockbranschen och vi skulle börja skriva egna låtar, var frågan: ska vi skriva texter på engelska eller på svenska? Till att börja med blev det någon slags hemgjord engelska, men på 70-talet hände det något.
Svenska band och artister började göra låtar på svenska. Bra låtar med texter som faktiskt betydde något. Och vi hakade på, men kanske inte alltid med så gott, ja revolutionerande, resultat som till exempel Pugh Rogefeldt åstadkom.
Han är en av de tolv svenska sångtextskrivare som fått var sitt kapitel i del två av Bengt och Joel, far och son, Erikssons genomgång av ett antal av landets mer eller mindre kända arbetare i den branschen.
Den ofta ställda frågan, i fall rocktexter verkligen kan vara poesi, besvaras ju direkt i boktiteln: Svenska sång- och rockpoeter, och jag, som tycker Bob Dylan ska ha Nobelpriset, säger inte emot.
Pappa Bengt, känd bland annat som krönikör och recensent här på Allehandas kultur- och nöjessidor, har skrivit sex kapitel och Joel lika många. Och eftersom Bengt Eriksson mest skriver om, kanske kan man också säga analyserar, de lite äldre textskrivarna och Joel de yngre, kan det ibland kanske kännas en liten aning förutsägbart.
Det märks särskilt väl när Joel bryter mönstret och tar sig an Bernt Staf (som ju enligt ovanstående Bengt "borde" skrivit om).
Den för tidigt bortgångne Bernt Staf var av en äldre generation. Men Joel Eriksson fångar essensen av vad denne särling, som hade en hit med Familjelycka och av proggpublik kunde häcklas som Åsa Nisse-marxist för sina politiska åsikters skull, åstadkom som sång- och rockpoet.
Kapitlet känns som bokens roligaste. Jag får veta saker jag inte visste om Bernt Staf och jag får lust att leta upp hela hans skivutgivning och lyssna igenom den.
Samma effekt har faktiskt Bengt Erikssons kapitel om Pugh Rogefeldt: jag vill gå ut och skaffa Pughs plattor, speciellt de första, och återuppleva dem.
I det stora hela är det bra introduktioner till och bra resonemang kring de textskrivare, och musiker, som fått plats i boken. Till varje kapitel, som är korta nog för att vara perfekt pendlar- eller innan man somnar-läsning, finns också utförliga noter om skivutgivning, hemsidor och lästips för den som vill veta ännu mer.
Bara i ett fall blir jag undrande: Christina Kjellsson (jag hade aldrig tidigare hört talas om henne, men det innebär ju inte att hon behöver vara ointressant) verkar ha kommit med som inkvoterad för att bättra på andelen kvinnor i boken. För den handlar till klart övervägande delen om manliga sång- och rockpoeter, vilket jag tror bara speglar verkligheten i väldigt stora delar av musikvärlden.
Boken har föregåtts av en del 1 och mitt intresse har genom tvåan väckts till den grad att jag nog kommer att införskaffa den. Sedan får man vänta på del tre, för det kommer en sådan också. Får man önska sig några favoriter till den?
Tack! Då tar jag John Holm, Plura i Eldkvarn och Ted Ström.
Men tjejerna, kvinnorna då? Tja, kanske Nina Persson eller Robyn? Visst tusan, de skriver ju på engelska, precis som vi gjorde i början.
Åke Wiktorsson
Fotnot: Övriga artister som får varsitt kapitel i Svenska sång- och rockpoeter 2 är Barbro Hörberg, Mikael Wiehe, Maria Lindström, Joakim Thåström, Olle Ljungström, Mauro Scocco, Thomas Öberg, The Latin Kings och Joakim Berg.
