Ungefär som SMHI

Men ibland får man vara glad att ingen läser ens gamla krönikor och ser att deras träffsäkerhet mest liknar SMHI:s. Att förstå vad som sker i det som synes ske är svårt.

För det första finns ett överskott av fakta, inte sällan motstridiga. Vad man skall välja att tro på, beror på vad man vet om källorna. Oberoende ögonvittnen och journalister på plats är bäst att luta sig mot. Sämst är nyheter som härstammar från parterna i en konflikt.

Sådana uppgifter är ofta tillkomna för att påverka omvärlden – även med rena lögner. Värst är förstås tales­män för regimer i länder med kontrollerade medier. Men det finns alla skäl i världen att även se upp med presstalesmän i demokratiska stater och deras militära organ.

Natohögkvarterets presskonferenser under kriget mot Serbien 1999 presenterade dag efter dag serbiska förlustsiffror som mer påminde om bröderna Grimms sagor än verkliga fakta. USA:s redovisning i säkerhetsrådet av ”bevisen” för förekomsten av massförstörelsevapen i Irak är och förblir en historisk skamfläck. Men även ögonvittnesskildringar kan vara osäkra, särskilt om de kommer från människor som upplevt traumatiska händelser.

Det är min erfarenhet från Balkan att de första rapporterna när någon blev beskjuten alltid rymde felaktigheter och måste kontrolleras innan de innan de släpptes vidare. Det ledde till att CNN alltid hann före med rapporteringen.

Också då man förstår de djupare drivkrafterna hos en part i en konflikt eller inom en stat, är det svårt att svara på frågan ”När?” Ryssland kommer att satsa mellan 4 200 till 5 000 miljarder kronor på försvaret fram till år 2020. Antalet brigader ökar från 70 till 109, 600 nya stridsflygplan och 1 000 helikoptrar tillkommer och därtill en rad större landstigningsfartyg. Vi kan därför med stor säkerhet säga att rysk utrikespolitik kommer att bli mer offensiv med inslag av maktspråk mot grannländerna. Men hur, var och när är svårare att förutse.

Vi kan förutsäga att USA:s ekonomiska situation leder till minskade engagemang i Europa. Hur detta sätts i verket är ännu oklart. Men trenden är så tydlig att Tysklands nedrustning och oviljan och att axla ett ökat ansvar inom Nato blir svåra att förstå.

Upproren i arabvärlden är varje säkerhetspolitisk bedömares mardröm. Vi kan ha bevittnat en liten medelklass försök att göra en ”fransk revolution”. Risken är uppenbar att den både i Egypten och i Tunisien kidnappas av eliterna. Men en fullständig återgång till utgångsläget är troligen inte längre möjlig. Men hur, när och var mer omgripande förändringar sker, kan ingen säkert säga idag.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.