Stefan Löfven – den osårbare

Men med stigande ålder har man träffat så många människor, att man ändå i någon mån vågar tro på de intryck man får.

På denna vacklande grund blir det frestande, ja rent oemotståndligt för en krönikör att hitta och torgföra en litet elak formulering. Det förefaller mig som om det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i förra veckan bytte ut en hästhandlare mot en svetsare som ordförande.

Många förståsigpåare har den senaste tiden förklarat hur bråttom det är för Socialdemokraterna att förkunna ett politiskt budskap om inte partiet mer eller mindre skall utplånas. Man skulle därför förmoda att Stefan Löfven känner ett starkt tryck att börja göra politiska utspel. Jag tror personligen att läget är det rakt motsatta.

Det första som måste göras, och det kommer att ta tid, är att samla partiet. Det innebär förvisso politiska diskussioner om den väg som skall stakas ut, men också personval inom mönstret för ett spel om makt och maktbalans. Några måste köpas, andra isoleras och alla måste förmås att mer eller mindre svära trohet mot den nye partiledaren. Ett politiskt program måste vara klart först till partikongressen 2013.

Men i övrigt har Stefan Löfven gott om tid. Strategiskt är det långt viktigare att partiet står på fast mark än att man redan 2014 blir större än Moderaterna. Skillnaden mellan blocken är ändå så liten att valet 2014 ingalunda är en säker vinst för alliansen. Han har också gott om tid därför att han nu och under lång tid framöver är osårbar. Bara stora skandaler skulle kunna undergräva hans position, men det finns nog inga skelett i hans garderob, till förtret för många som säkert redan har börjat leta.

Han är en tid framöver mer osårbar än någon tidigare socialdemokratisk partiledare. Man kan också förmoda att han som van förhandlare tillfullo inser detta och kommer att utnyttja förhållandet. Mona Sahlin hade också haft en möjlighet att driva den politik hon önskade, men vek sig inför partiets vänsterfalang som drev henne in i samarbetet med Vänsterpartiet. Hon hade kunnat hävda sin ståndpunkt om hon bara vågat ställa en kabinettsfråga i ärendet.

Ledarskap innebär att kunna lyssna, men det kommer alltid en stund då lyssnandets tid är över och då man måste fatta beslut. Stefan Löfven behöver inte ens antyda att han skulle vara beredd att avgå för att få sin vilja igenom i en eventuell tvist om vägval framöver. Den kris man genomlevt präglar partiet. Fram till valet 2014 är det omöjligt att avsätta honom. De som skulle försöka utmana honom driver bara sig själva och partiet ned i avgrunden. Och det inser man nog.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.