Plundrarna finns mitt ibland oss
När folk i rånarjackor slår sönder skyltfönster, plundrar butiker och bränner ner hela hus, känner man både avsky och vrede, något som förstärks när man ser hur innehavare till småbutiker får sitt livsverk krossat. Även en smula rädsla smyger sig på, när misstanken vaknar att också i Sverige är liknande scener tänkbara.
Det som började som en fredlig demonstration, sedan en ung man skjutits till döds av polisen under oklara omständigheter, togs snabbt över av kriminella gäng som började plundra affärer. När allt fler började ta för sig, stod det klart att polisen hade förlorat kontrollen. I upploppet deltog snart olika grupper. Först den hårda kärnan som slog sönder, brände och slogs med polisen och så en större grupp, som växte efterhand och som försåg sig från affärernas lager. Där deltog folk man normalt skulle se som skötsamma, om än kanske fattiga och arbetslösa. Förvånansvärt många av dem stal obetydliga saker: det par skor man länge velat köpa, den väska som varit för dyr. Många tog bara sådant som för ögonblicket gick snabbt att få med sig.
Märkesvarornas reklammänniskor och art directors hade en stor dag. År av kampanjer fick här sin fulla belöning. Konsumtionssamhällets värderingar visade sig ha större tyngd än det sjunde budordets ”Du skall inte stjäla”. ”Den som föga äger är föga värd”, har i västvärlden blivit en mer omfattad trossats. Det som fick människor i Brixton att förse sig, var helt enkelt att kontrollen försvann, både den sociala och den legala. Den sociala därför att ”alla” deltog, den legala eftersom polisen inte omedelbart ingrep på allvar.
Till skillnad från premiärminister Cameron kan vi se händelserna från ett annat perspektiv än den brittiska överklassens, när den med avsky tittar ner på färgade ungdomar i Brixton. Vi kan till exempel betrakta den person som förskingrade miljonbelopp från Röda Korset. Han hade ingen rånarluva, var varken fattig eller arbetslös men utsatta och hjälplösa människor blev hans offer. Vi kan erinra oss Skandiaskandalen för snart tio år sedan, då småsparare hänsynslöst plundrades av ett gäng välbetalda direktörer. Dessa var inte offer för en sådan masspsykos, som följer med ett våldsamt upplopp, men väl i total avsaknad av moral.
Det som förenar finanshajar och förskingrare med plundrare i Brixton är bristande kontroll och att man tror att man inte skall åka fast. Men mest gemensamt är att konsumtionssamhällets grundläggande credo delas av folk på Brixtons gator och i bankpalatsen. ”Jag äger, alltså finns jag”.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.
