Panslavistisk renässans?

Putins stat och den ortodoxa kyrkan omfamnar varandra. Det är ett resonemangsparti där presidenten i kyrkans hägn tror sig vinna ökad legitimitet i många ryssars ögon.

Patriarken Kirill söker garantier för att staten skall hålla tassarna borta från kyrkans inre liv men vill också få ännu bättre skattevillkor och att ägandefrågan kring gamla kloster och deras mark får en gynnsam lösning. Det cirkulerar uppgifter om att patriarken en gång arbetat för KGB. Det kan alltså vara två gamla kollegor som träffas vid rökelsekaren. Dessutom kan de ju ventilera hur man bäst placerar sina miljardförmögenheter. Putin påstås ha strävat ihop mellan 40–70 miljarder dollar medan Kirill säga vara god för mer blygsamma 5 miljarder.

Bara tre procent av ryssarna går regelbundet i kyrkan. En majoritet definierar sig dock som ortodoxt kristna. De känner sig hemma i den ryska kultur och tradition där kyrkan är en väsentlig del. Putin tycks eftersträva en relation till kyrkan förvånansvärt lik den tsarväldet en gång hade.

Den panslavistiska rörelsen som startade 1848 i Prag var inledningsvis en etnisk politisk rörelse för att samla slaverna under en gemensam ledning. Den födde och utvecklade grumliga idéer om att slaver var överlägsna de depraverade västeuropéerna. En ideologi som påminner om nazisternas vurm för det ariska. Tankar om bondebefolkningens enkla renhet känns även igen från den svenska göticismen. Ryska författare pekade på västerlandets moraliska förfall och den slaviska kulturens överlägsna andliga dimension.

Det oroar att Vladimir Putin ur detta tankearv försöker formulera en sorts grund för sitt nya Ryssland. Vi kan se effekterna av det ideologiska korståg han påbörjat, där han vill se den ortodoxa ryska kyrkan bilda en effektfull fond. I denna strävan blir allt utländskt mindervärdigt, allt som avviker från ”äkta ryskhet” värt att fördöma. Homosexualitet är syndigt och sjukt och självfallet en företeelse skapad av fördärvligt inflytande från väst. Den uppfattningen delas av både kyrka och statsledning.

Här skapas en odlingsbädd för en nationalism med våldsdyrkan och förakt för avvikande. Snart, om inte redan, kommer all opposition att beskrivas som orysk och som ett verktyg för onda västliga makter. Allt detta blir absurt ställt mot den ryska statsledningens korruption och dess politiska totala omoral.

Återstår att se om patriarken Kirill nöjer sig med statistrollen i Putins maktspel eller om Jesus får ett ord med i laget. Med julen för dörren borde barnet på halm i krubban erinra miljardären och patriarken om att miljontals ryska barn är nödlidande. Men sannolikt är Kirill beredd att spela samma roll som Kaifas hade inför den romerska makten.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.