När krisen kommer

Med andra ord är tanken, om man överhuvudtaget tänker, att ”så illa kan det ändå inte vara”. Det har ju gått bra förr.

Vid valförlusten 2006 avgick Göran Persson som socialdemokratisk partiledare redan på valnatten. Han ville inte bli oppositionspolitiker och tog heller inte ansvar för partiets fortsatta liv. Hans avgång blev det bondeoffer, som medgav att nästan alla andra pjäser på det socialdemokratiska spelbrädet fick stå kvar. Pär Nuder sparkades visserligen eftersom han var alltför nära knuten till nederlagets syndabock. Förutom luftigt tal om förnyelse från den nya partiordföranden Mona Sahlin, skedde ingen analys av partiets framtida väljarunderlag.

Förhållandet till LO påverkades inte trots att LO:s medlemmar blir allt färre. Relativt sett har förbunden som ansluter lågavlönade inom privata serviceyrken och inom den kommunala sektorn ökat sitt inflytande. De motsätter sig en politik som skulle tilltala en urban medelklass, där allt fler inser att högre skatter och fortsatt renlärig fördelningspolitik är en absurditet i ett samhälle där nästan alla nya jobb skapas i den offentliga sektorn.

Det var vänsterfalangen inom socialdemokratin och LO som bäddade för den akuta kris som utlöstes av årets valnederlag. De tvingade den nya partiledaren att överge den allians hon skapat med Miljöpartiet och öppna dörren även för Lars Ohly och Vänsterpartiet. Mona Sahlins oförmåga att hävda sitt ledarskap och hennes tydliga förnedring, kom att undergräva hennes position hos väljarna.

Nu är det inte längre diffusa stormvarningar som kan negligeras, utan orkanen slår med full kraft in över de socialdemokratiska partidistrikten. Mona Sahlin hoppades kunna sitta kvar och leda ett parti i förändring. Frågan är om samma vänsterfalang, som framtvingade omfamningen av Vänsterpartiet, nu är den som drivit fram Sahlins avgång. Om så är fallet har alliansen alla skäl i världen att se framtiden an med tillförsikt.

Mitt i en ekonomiskt mycket osäker värld genomgår Sverige en snabb ekonomisk och kulturell förvandling. Alla försök att föra socialdemokratin tillbaka till ”de traditionella värdena” skulle därför sannolikt leda till ännu en valförlust 2014. Men också en förflyttning åt höger skulle bli problemfylld, även om det vore möjligt att samla en majoritet inom partiet för en sådan inriktning.

Mellan 2006 och 2010 har Moderaterna tillåtits annektera hela mittfältet i svensk politik. Där befäster de nu sina positioner och en socialdemokrati, som riskerar fraktionsstrider om ledarskapet och öppna ideologiska motsättningar, får svårt att återta förlorad terräng.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.