Maktens fundament

Men i söndags började stadens affärer åter att öppna, kanske för att upproret håller på att klinga av, kanske för att man inte längre är rädd att bli plundrad.

Vilka som reellt spelar om makten, förutom Mubarak och hans anhängare, lär vi inte få veta förrän allt faller på plats, även om man kan förmoda att både USA och Iran försöker påverka skeendet. Bådas inflytande är nog ganska begränsat. Det finns ändå några indikationer, som kan ge oss en vink om hur dramat kommer att sluta.

Varje diktatur behöver våldsmedel för att försvara sin makt. Våld som tillhandahålls av i stort sett tre organisationer. För det första av polisen, både den vanliga och specialstyrkor, stödda av säkerhetstjänsten. För det andra av krigsmakten. För det tredje av hemliga mordkommandon med knytningar till den kriminella världen. De är oftast knutna till diktatorn själv och är hans livförsäkring gentemot armén, polisen och säkerhetstjänsten, som också måste balanseras mot varandra. Diktaturens styrka bestäms av våldsapparatens lojalitet och fruktan.

I Egypten har det ovanliga skett att den avskydda polisen snabbt försvann när folket kom ut på gatorna. Det betyder inte att den har gått upp i rök, bara att den en stund har bytt från uniform till kostym. Därmed berövades upproret det mest uppenbara mål som skulle kunnat angripas och därmed förvandlat slagorden till en omstörtande revolution.

I stället har armén sett till att demonstranterna inte övergår till våldshandlingar, genom att effektivt skydda maktens alla knutpunkter i Kairo, alltifrån polisstationer, banker, parlament till överklassens bostäder. Samtidigt har demonstrationerna fått fortsätta och armén har hittills lyckats behålla bra relationer med folket på gatan.

Regimen fruktar naturligtvis att soldater och underbefäl dras med av kraven på förändringar. Därför brådskar det att folk lämnar gator och torg och går hem. Den 9 februari fanns ännu ingen spricka inom armén. Det innebär att det ledande skiktet i Egypten fortfarande håller makten i sina egna händer. Om polisen vet vi mindre. Men att inrikesministern blev vicepresident tyder på att polisens betydelse inte har minskat.

President Mubarak är nu ett kostsamt hinder för att landet skall kunna återgå till ”business as usual”. Han måste bort och lugnet måste återställas. Det kräver förändringar i landets författning, men så länge armén och polisen är intakta och står fast på maktens sida, sker ingen fransk revolution, hur önskvärd en sådan än vore i arabvärlden. Allt återgår troligen till utgångsläget med en ny man i toppen och några nya figurer runt köttgrytorna, några av dem kanske islamister.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.