Individen och kollektivet

Eller som Alf Henriksson uttryckte saken: ”Det var som det var tills det blev som det blev. Det blir som det blir när det är som det är. Det är som det är tills det blir som det blir. Faran är att det blir som det var”.

I sin strävan att skapa ett mer jämlikt samhälle slöt den svenska socialdemokratin upp kring kollektivet och dess behov. Individen blev en cell i den socialistiska samhällskroppen. Kampen för medborgarnas lika värde fördes med ekonomiska transfereringar av skattemedel, som till slut gjorde det omöjligt att genom arbete skapa sig en förmögenhet. Det blev bara de smarta och skattesmitarna som förmådde att samla i ladorna.

Med få undantag (Gnosjö!) skapades inga nya småföretag, statens inkomster blev därefter och rörelsens alla växande krav måste mötas med skattehöjningar. Vilket gjorde lönearbete ännu mer fåfängt. Minns Astrid Lindgrens marginalskatt på 102 procent! Orimliga lönehöjningar följdes av hög inflation och devalveringar, som gjorde oss alla fattigare. Mest de redan sämst ställda.

Men pendeln tycks ha slagit över. Individens utveckling och lycka förefaller nu stundom vara samhällets främsta uppgift. Av de samhällsfunktioner som var statens ansvar, har nästan alla utom rättsväsendet och försvaret privatiserats, varav det första uppvisar brister och det andra är satt på svältkur.

Den svenska politiken av idag reflekterar, trots försök att dölja detta, tydligt valet mellan individens förverkligande och kollektivets behov. I Sverige är det en kamp som åtminstone verbalt helt utspelas på den vänstra planhalvan. Fast förstås svenskt lagom till vänster. Vägd mot en Tea party-medlem i USA framstår Fredrik Reinfeldt visserligen som en revolutionär socialist, men ställd mot den franska vänstern är Löfven högst borgerlig.

Men motsättningarna finns och utvecklingen är långt ifrån avgjord. Skall vi belöna entreprenörer som skapar företag och ger oss en växande ekonomi? Eller är välfärdspolitikens uppgift att med skattemedel fortsatt se till att de sämst ställda kan leva ett anständigt liv?

Bör individerna få betala för en bra sjukvård med privata försäkringar eller är det statens och kommunens uppgift att ge alla samma vård?

Båda blocken i svensk politik står inför uppenbara problem. Moderaterna möter misstro mot fortsatta privatiseringar av välfärden. Socialdemokraterna tvekar att återgå till en renodlad högskattepolitik. Som väljare måste vi försöka uppfatta vilka val partierna i själva verket gör och inte låta det politiska språket dimma in begreppen.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.