Den gränslösa lojaliteten

Han, med lång erfarenhet av svensk säkerhetspolitik, kan omöjligen ha rådfrågats inför den nye partiledarens alla olika utspel. Han förefaller vara hänsynslöst förbigången, men under hela processen när Libyenfrågan hanterades har han trots det lojalt ställt upp och sagt alla de dumheter som måste sägas när man försvarar det som inte kan försvaras.

Urban Ahlins lojalitet mot partiet förefaller att vara gränslös. Till skillnad från Ylva Johansson, som i sin iver att bli vald till ordförande i kvinnoförbundet såg­ade Juholt längs anklarna på DN Debatt i fredags med hjälp av en välmatad feministisk kravkatalog. Man måste ändå fundera över hur denna konflikt mellan saklighet och lojalitet påverkar Ahlins fortsatta vandring på partiets outgrundliga stigar. Juholts första krets tycks inte rymma folk med erfarenhet av politik på toppnivå.

Låt oss snabbt rekapitulera turerna i Libyenfrågan.

Först var det nödvändigt att Sverige engagerade sig i Libyen. Sedan skulle de svenska flygplanen inte användas för strid. ”Man skulle kunna skada drogade barnsoldater”, sa Håkan Juholt.

Efter en kort tid fastställde Juholt att nu var det dags att ta hem planen. Inför intern kritik fann han att man i stället skulle skicka en marin styrka för att delta i en blockad av Gaddafi. Så vidtog förhandlandet mellan regering och socialdemokrater.

Som underlag för Sveriges deltagande i Libyen­krisen blev resultatet förnedrande. Det var en hästauktion som resulterade i att åtta flygplan minskades till fem. De som blev kvar skulle i stället flyga mer och med annan inriktning, fast ändå bara spana. Ingen förstod vad det innebar.

Av den Juholtska marina insatsen ”bidde” det en bordningsstyrka, som skulle kontrollera fartyg på väg till Libyen. Det vill säga om det fanns plats på någon annan nations krigsfartyg. Och om någon ville ha den. Man skulle kunna skratta åt detta, följderna av Juholts första turer på toppolitikens dansgolv. Men skrattet fastnar lätt i halsen.

Vi talar om en politiker som i åratal har varit ord­förande i försvarsutskottet och borde förstå effekten av alla piruetter. Man börjar plötsligt misstänka att det svenska försvarets nedgång och fall har en naturlig förklaring.

Det finns ändå utrymme för ett mått av förståelse. Det är en sak att vara riksdagsman men en helt annan att plötsligt vara statsministerkandidat. Det blåser en iskall och hård vind på toppen. Utrymmet för misstag är obefintligt.

En stark ledare måste omge sig med kompetenta om än besvärliga människor. Det är tveksamt om den social­demokratiska partistyrelsen längre rymmer både Juholt, Urban Ahlin och Ylva Johansson.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.