Den egendomlige Carl Bildt

På det sätt som nu är modernt, har de även utan att rodna berättat för oss varför just de är så lämpliga för jobbet. Ingen av dem har dock vid något enda tillfälle har nämnt ordet ”säkerhetspolitik”.

Frågor som rör hot mot Sverige ligger helt utanför den sfär där dessa politiker skapar sin verklighetsbild. Nu är jag inte ute på jakt efter just centerkandidaterna. Merparten av riksdagsledamöterna lever i samma värld. Det enda onda som kan drabba den svenska Sörgården är ekonomiska kriser, vars följder alltid och enbart beskrivs i ekonomiska termer.

Få tycks förstå att en grekisk bankrutt kan följas av omvälvande politiska förändringar. Lika få noterar att merparten av de europeiska länder som är i allvarlig kris, också till ganska nyligen var diktaturer. Minnen från inbördeskrig är ännu inkapslade under en tunn läkehud som lätt kan rivas upp.

Att säkerhetspolitiken lyser med sin frånvaro kan till en del bero på att allt fler unga bekläder poster i partierna. Det är en anomali att riksdagen föryngras i samma takt som befolkningen blir äldre. Annie Lööf, som helt säkert blir nästa Centerledare, är tjugoåtta år. Hon var tolv år när Balkankrigen slutade och för henne känns de nog nästan lika avlägsna som det andra världskriget.

Det finns alltså en förklaring till varför man i Sverige ser Carl Bildt som en särpräglad politiker, en som sticker ut från mängden. I ett euro­peiskt perspektiv blir han dock ganska normal och alldaglig. I andra europeiska nation­er är nämligen ledarnas intresse för och kunskaper om säkerhetspolitiska frågor självklara. Alltså är det inte Bildt som är avvikande utan i stället de flesta andra svenska politiker. Komna ur en stabil kommunal bakgrund är deras hela värld skola, vård och omsorg.

Femtio år med den svenska neutralitetens dogmer skapade ett fastlåst tillstånd som tycktes vara evigt. Socialdemokraterna predikade dogmerna men lät säkerhetspolitiken skötas av en mycket liten krets. Nåde den som agerade utanför de ramarna. Carl Bildt brännmärktes skoningslöst av Olof Palme för kontakter han som ung politiker tog vid ett besök i USA.

Fortfarande förs ingen säkerhetspolitisk debatt värd namnet i Sverige, om nu inte dividerandet runt ett Nato­medlemskap skall ses som ett slags debatt. I praktiken har ju den frågan redan lösts, tyst och stillsamt, på de inre linjerna mellan de största partierna.

Det är trist om det måste till en större kris innan vi lär oss att långt oftare se på världen också med säkerhetspolitiska ögon. Det monumentala ointresset för detta gör att vi kommer att vara uselt förberedda och bli pinsamt överraskade om och när en sådan kris uppstår.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.