Ingen nerv med långt mellan val
Hade vi haft samma valsystem som i USA hade valrörelsen varit i full gång. Den amerikanska demokratin är mer än något annat land i världen uppbyggd på principen om maktdelning. För att tygla presidentens makt sker val till kongressen vartannat år. Alla representanthusets 435 ledamöterna måste söka väljarnas stöd men bara drygt 1/3 av senatens 100 ledamöter.
Mellanårsvalen är en listig konstruktion ur demokratisk synvinkel. De kan nämligen ses som en betygssättning av presidentens politik. Gillas den av väljarna kan han (det har hittills alltid varit en man) räkna med att vinna en majoritet av platserna i kongressen också i mellanårsvalet och därmed få dess fortsatta stöd.
Har han däremot fört en politik som väljarna ogillar åker han på bakläxa.
Och det är inte alls ovanligt att så sker. 2006 fick exempelvis George W Bush storstryk och republikanerna förlorade majoriteten i både representanthuset och senaten.
Konsekvensen blir alltid densamma oavsett vilken president som tappat majoriteten – en kraftigt försvagad maktställning. Ty även om det amerikanska presidentämbetet är utrustat med stor makt behöver presidenten kongressens stöd för att kunna genomföra sin politik. Så det gäller alltså att regera landet så att väljarna eller i varje fall en majoritet av dem är nöjda.
Nederlag i mellanårsvalet betyder däremot inte att presidenten med automatik förlorar nästa val. Det kan tvärtom fungera som tändvätska och inspirera den sittande presidenten att mer energiskt ta tag i de frågor som berör väljarna. Så var det för Bill Clinton som med råge valdes om 1996, efter det bedrövliga mellanårsvalet 1994. Han uppfattas nu som en av de mest populära presidenterna i modern tid.
Obama utmanade väljarna med sin sjukvårdsreform. Den var förvisso ett vallöfte och att han därför ville genomdriva den var naturligt. Det var bara det att den var djupt impopulär bland en stor del av väljarna även inom de egna leden.
Först efter mycket trasslande lyckades Obama baxa igenom reformen. Det inträffade kort innan mellanårsvalet 2010. Men det blev förmodligen en Pyrrhusseger ty missnöjet över reformen satte fart på den konservativa Tea party-rörelsen. Mobiliseringen lyckades. Demokraterna förlorade majoriteten i representanthuset och lyckades bara med nöd och näppe behålla den i senaten. Och Tea party-rörelsen fick in flera av sina kandidater i kongressen.
Detta har förstås skadat Obama allvarligt. Hur allvarligt får vi snart veta – närmare bestämt om fyra veckor. Skulle han förlora valet kommer säkerligen hanteringen av sjukvårdsreformen anges som en förklaring. Med den slarvade Obama bort den drömsits han skaffade sig 2008.
Den president som vill bli omvald gör klokt i att alltid lyssna på folket. Men är det inte just så som folkviljan skall få genomslag?
Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.
