Hårt i den politiska toppen

Ty på kort tid tvingades både försvarsminister Sten Tolgfors och partisekreterare Sofia Arkelsten lämna sina politiska befattningar, mer eller mindre mot sin vilja.

Att personer får lämna sina uppdrag är i sig inget ovanligt. Det händer varje dag i alla organisationer.

Utanför det politiska livet sker det ofta på ett diskret sätt – en förflyttning snett upp till vänster och så går livet vidare som vanligt. Bara de närmast berörda noterar det.

Men i politiken sker det under stor massmedial bevakning. Presskonferenser tillkallas och de som petas hängs ut till allmänt beskådande. Personernas förtjänster och tillkortakommanden ventileras öppet i media, men mest är det bristerna som avhandlas.

Sällan faller skuggan över den som en gång utnämnt dessa personer. Har han/hon gjort en sådan analys av den tilltänkta kandidatens meriter och förmågor som normalt krävs? Om detta talas det aldrig.

Rekryterarnas ansvar – eller rättare sagt brist på detta – förtjänar större uppmärksamhet. Hur kunde Berit Andnor, som ordförande för Socialdemokraternas valberedning, undkomma kritik för förslaget att utse Håkan Juholt till ny partiledare? Juholt må ha många förtjänster men det stod tidigt klart att han var flera nummer för liten för detta uppdrag. Och för detta fick han ensam löpa gatlopp i media.

Det är ingen slump att kritiken inte når hela vägen upp. Ingen vill stöta sig med makten – inte heller media. Och att självrannsakan uteblir internt beror inte bara på att ledaren till varje pris skall skyddas utan också på att klimatet inom partierna ofta är lika hård som den mellan dem.

Av en riksdagskollega fick jag en gång frågan om jag kunde komparera ordet fiende. Mitt svar var förstås nej, ty det går inte att böja ett substantiv. Fel, fel menade ledamoten, det går visst:

Fiende, dödsfiende, partikamrat!

Detta är inte bara en rolig anekdot utan säger en hel del om den miljö som politiker vistas i. Det finns alltid någon som vill åt den andres plats. Feltramp och misstag ses inte som något som kan hända vem som helst utan som en signal till att manövrera ut kamraten. Vilket också brukar ske.

Sten Tolgfors lyckades inte försvara den dubbelmoral som gäller för svensk vapenexport och som sanktionerats av både de socialdemokratiska och de moderata statsministrarna. Det blev hans fall.

Och Sofia Arkelsten lyckades inte energiskt kommunicera den politik som Moderaterna i allt högre grad saknar. Det blev hennes fall. Men mig veterligen är det inte partisekreteraren som formar partiets politik utan partiledaren.

Tänk om det skrevs mer om ledarnas ansvar för sina utnämningar och mindre om de normala brister som finns hos alla – även de utvalda medarbetarna.

Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.