Frihandel med förhinder
Enligt beräkningar från EU-kommissionen uppgår de årliga vinsterna av ett lyckat avtal till cirka 5 000 kronor per genomsnittligt hushåll. Därtill skulle det skapa 400 000 nya arbeten bara i EU enligt samma beräkningar.
Med så stora vinster borde det vara lätt att komma överens. Men istället har förhandlingarna redan innan de startat råkat ut för bakslag. Det som skapat osämja är Edward Snowdens avslöjanden om de amerikanska snokandena i den digitala trafiken. Trots att Snowdens avslöjanden inte innehöll några nyheter kan de mycket väl påverka utgången av förhandlingarna till EU:s fördel. Pinsamheterna gav EU en gratischans att flytta fram sina förhandlingspositioner.
Därmed inte sagt att EU:s förhandlare får en lätt resa. Tvärtom, för dem gäller det både att finna bästa strategi mot USA och att navigera rätt i EU:s interna spänningsfält. Som vanligt spelar Tyskland och Frankrike huvudrollen.
Frihandelsförhandlingar är alltid besvärliga av det enkla skälet att alla inte vinner på en friare handel – i vart fall inte på kort sikt. Den friare handels vinst är en nettovinst och ska förstås så att vinnarnas vinster är större än förlorarnas förluster.
Vad som gör förhandlingar nu extra besvärliga är att vinnarna och förlorarna befinner sig på olika sidor nationsgränserna: tyska bilarbetare mot franska kulturarbetare och franska lantbrukare.
Mera av frihandel gynnar de förra men gör livet svårare för de senare. Att EU:s lantbrukare till varje pris söker hindra import av billiga livsmedel från USA och franska kulturarbetare Hollywoods massproducerade filmer är därför inte svårt att förstå.
Osolidariskt agerande tycker många, men fullt rationellt. De gör som alla andra – agerar i sitt egna intresse! För de potentiella förlorarna är det en klen tröst att kollektivet i stort tjänar när de själva blir utan.
Hade kulturarbetarna och lantbrukarna varit få och dåligt organiserade hade de varit det hade de kunnat offras på frihandelns altare utan större politiska kostnader. Det öde mötte de svenska textilarbetarna på 60-talet. Men eftersom ekonomin då växte snabbt kunde de som blev av med sina jobb snabbt finna ett nytt i de växande företagen. Bördan blev därför ganska lätt för dem att böra.
Men kulturarbetarna och lantbrukarna är två röstmässigt starka grupper. Arbetslösheten slår också ständigt nya rekord i EU varför de som förlorar sina jobb inte med självklarhet kan hitta något annat. För kulturarbetare och lantarbetare är därtill alternativen begränsade.
Min tro är att den fransk-tyska dimensionen och det rådande ekonomiska läget kommer att ge förhandlarna rejält med huvudvärk. Osämjan i EU kan också öka vilket vore illa. Men förhoppningsvis når man även denna gång en lösning. Kanske inte så bra som många hoppas men å andra sidan inte heller så illa som vissa fruktar. Fast osvuret är bäst!
Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.
