Ett land av självplågare

Vanligtvis brukar den som lovar mest vinna folkets sympati, men i Sverige har löfteskarusellen fått omvända tecken. Här gäller det att lova så lite som möjligt av satsningar och så mycket som möjligt av umbäranden. Detta drag av självplågeri har inte minst regeringen Reinfeldt utnyttjat, och hittills har det gått bra. Men nu ifrågasätts försiktighetspolitiken alltmer och den ekonomiska vårpropositionen har kritiserats för att vara tom på allt. Och det är den också.

Men oppositionens politik är inte mycket bättre. Visserligen föreslår Socialdemokraterna mer av investeringar men väljer att finansiera dem med ökade skatter. För S vill också spara.

Varför? Sverige har ju urstarka statliga finanser något som vi i hög grad har Göran Persson att tacka för. Han införde både hängslen och livrem i budgetarbetet när Sverige befann sig i sin kris och krafttag behövdes för att återställa statsfinanserna. Han lyckades. På blott några år var Sverige igenom krisen.

Men i stället för att då öka satsningarna, eller sänka skatterna för dem som så föredrar, fortsatte sparivern. Inte för att ekonomin krävde det utan för att hårda nypor blivit ett framgångsrecept för Göran Persson själv. På den politiken vann han två val och blev nästan folkhjälte.

När alliansen utmanade honom om statsministerposten förstod de att inte ta strid i hans bästa gren – sparsamhet. Det förklarar Moderaternas omsvängning från att ha varit ett lagom sparsamt parti till ett parti där starka statsfinanser blivit högsta målet.

Och det lyckades. Alliansen har vunnit två val på att göra Perssons sparsamhetsiver till sin.

Fast den inte behövs utan håller på att bli direkt skadlig för Sverige. Ty vilken nytta har vi av att den finansiella situationen stärks än mer när realkapitalet – järnvägsnätet, vägarna, miljonprogrammets byggnader, kommunernas vatten- och avloppssystem – är i skriande behov av rejäl upprustning.

Men trots att det finns massor av lediga resurser – hundratusentals personer arbetslösa bara i Sverige – och inte kostar något att låna, väljer regeringen att satsa på sparsamhet.

Det som hindrar en mer expansiv politik är det självpåtagna målet att statens finanser skall visa överskott. Men varför inte införa ett balansmål för staten på samma sätt som gäller för kommunerna. Det kan knappast betraktas som oansvarigt och skulle i ett slag frigöra 35 miljarder kronor per år för nödvändiga satsningar på de områden som fått stå tillbaka sedan 1990-talets början. Därtill skulle tusentals nya jobb skapas.

Men så långt räcker ännu inte det politiska modet. Överskottsmålet är lika heligt som det enprocentiga biståndsmålet. Den politiker som vill vinna valet aktar sig för att ifrågasätta det – oavsett vilket pris väljarna får betala för denna brist på ekonomisk klokskap.

Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.