Ekonomiskt- politiskt finlir

Den kampen ser i år ut att bli rätt enkel. Inför media deklarerade nämligen finansminister Anders Borg (M) nöjt att regeringen nu vill satsa offensivt. Anslagen till infrastruktur, forskning och företag skall öka med sammanlagt 50 miljarder fram till valet 2014. Och om inte skatterna räcker till, kan också lånefinansiering tillgripas lovade Borg.

Den nyfunna spendersamheten mottogs i stort sett enbart positivt. Bara en viss förvåning över Borgs omsvängning från dysterkvist till framtidsoptimist kunde anas. Ty inte har väl den globala ekonomiska utvecklingen varit sådan att det nu finns anledning att se mera positivt på framtiden? Är det inte istället tvärtom så att eurokrisen fördjupats och Kina tappar fart?

Men Borg har inte tappat omdömet . Sverige har råd med en mer offensiv politik och behoven, inte minst inom de områden som regeringen vill prioritera, är stora.

Därtill är valet av tidpunkt rätt. Det är praktiskt taget gratis att låna och det finns massor av lediga resurser att sätta in. Så vad gäller den ekonomiska sidan kan man bara om regeringens politik säga: Äntligen!

Viktigare är dock de politiska argumenten. Valet närmar sig och det gäller för regeringen att göra sig populär. Att pynta sig så väl att väljarna än en gång lägger sin röst på något av allianspartierna. Ett effektivt sätt att åstadkomma detta är just genom att satsa stort och brett.

Med större ekonomiska ramar blir det också lättare att hålla de tre små allianspartierna på gott humör. Mer pengar totalt sett ökar möjligheten för dem att få någon av sina hjärtefrågor tillgodosedda. Och det behövs. Opinionsmässigt ligger de illa till. Blir inte siffrorna bättre kan åtminstone ett parti hamna under riksdagens fyraprocentsspärr.

Alternativt kan de missnöjda partiaktivisterna tvinga sina partiledare att ta strid med Moderaterna för att visa att de inte är beredda att sälja sin ideologiska själ för en plats i regeringen. Att oron redan ökat märks tydligt. Tjuvnypen blir fler men med mer pengar från finansen kan den begynnande osämjan hejdas.

Men viktigast av allt är att regeringen nu slagit ett av oppositionens kraftfullaste vapen ur deras händer – det att lova mer än regeringen utan att framstå som oansvarig. Det lär nu bli svårt. Och att lova mindre än regeringen framstår som rena självmordsuppdraget. Så vad återstår då för oppositionen?

Det är i ljuset av detta som Magdalena Anderssons surmulna kommentar om att regeringens politik följer mandattiden snarare än den ekonomiska konjunkturen skall ses. I sak har hon rätt. Skickliga politiker vet att det är bättre att navigera efter valet än efter konjunkturen. Och den strategin har framgångsrikt praktiserats av inte minst det parti som Andersson själv representerar – Socialdemokraterna.

Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.