Centralbanken vid vägs ände

Fortsatt svag ekonomisk utveckling löd förklaringen från centralbankschefen Mario Draghi.

Sänkningen är dramatisk av två skäl. Den signalerar för det första att några ”gröna skott” inte längre är synliga på de späda ekonomiska kvistarna: att förhoppningen om en vändning i konjunkturen än en gång kommit på skam.

För det andra är nu teknokraternas arsenal av vapen att bekämpa den ekonomiska krisen i princip uttömda. Den kvarting ner till noll som återstår av räntesänkningar spelar ingen roll för vare sig produktion eller sysselsättning.

Med det har krisbekämpningen hamnat i politikernas knän och då blir den mycket svårare: det är nu solidariteten mellan medlemsländerna sätts på prov. Inte minst är Tysklands agerande centralt för utfallet.

I ett tal som den polske utrikesministern, Radek Sikorski, höll för nästan exakt två år sedan i Berlin uppmanades de tyska ledarna ”att erkänna att Tyskland är det land som mest gynnas mest av de nuvarande arrangemangen och därmed har det största ansvaret att göra dem uthålliga”.

Samtidigt påminde Sikorski åhörarna om att Tyskland inte är ett oskyldigt offer utan också brutit mot de regler som ställdes upp inför eurons införande och därför, underförstått, borde iaktta en viss ödmjukhet i reformarbetet.

Tyskland har enligt Sikorski blivit EU:s oumbärliga land. Tyskland får inte misslyckas med att leda EU. Inte dominera reformarbetet utan leda. Givet att Polen inkluderas i det tyska beslutsfattande kommer Polen att stödja det. I slutet av talet blir orden mera ödesmättade. Sålunda slår Sikorski fast att det största säkerhetspolitiska hotet Polen (och Europa) står inför inte är terrorism, talibaner, tyska tanks eller ryska missiler utan eurons kollaps.

Anförandet avslutades med att han ”fruktade tysk makt mindre än tysk inaktivitet”.

Ett häpnadsväckande uttalande av en man från ett land som mer än de flesta andra utsatts för tyska övergrepp.

Sedan talet hölls har en del gjorts för att dämpa krisen. Finanspakten har införts liksom en rad andra lagstiftningsakter. Men de verkligt genomgripande åtgärderna – de som handlar om omfattande skuldavskrivningar finansierade av skattebetalarna – har uteblivit. Så långt sträcker sig inte den politiska vilja.

Tyskarnas ovilja att ta på sig ledartröjan är fortsatt tydlig. Förklaringen är inrikespolitisk. Fokus handlar för närvarande mest om regeringsmakten och inte om EU:s framtid. Därtill är deras mäktiga författningsdomstol en bromskloss. Viktigast av allt är ändå det missnöje mot EU som växer sig allt starkare också i Tyskland.

Tiden börjar bli knapp. Den uppmaning till handling som Sikorski gav uttryck för är fortfarande aktuell men mer avlägsen än någonsin att infrias. Med räntevapnet satt ur spel, sätts istället demokratin på verkliga prov. Det är dags för EU att bekänna färg.