Berlusconis hat mot Tyskland

Världens finansmarknader fick skrämselhicka. Börsen i Milano störtdök och räntorna på de italienska statsobligationerna stack iväg. Några dagar senare lugnade dock den finansiella marknaden ner sig.

Upprinnelsen till dramatiken var Mario Montis besked att han lämnar posten som premiärminister. Inte för att han misslyckats sitt i uppdrag – tvärtom. Många menade att teknokraten Monti, som i praktiken tillsatts av EU, gjort ett bra jobb för att få den italienska ekonomin på fötter och sågs som en garant för en ansvarsfull politik. Att Monti ändå valde att kasta in handduken berodde på att Berlusconis parti bestämt sig för att dra undan sitt stöd för Monti i parlamentet.

Att marknaden skulle reagera var inte oväntat – mer intressant är den politiska reaktionen. Och den lät inte vänta på sig. I skuggan av den intensiva bevakningen av diskussionen i Bryssel om bankunion missade emellertid svensk press att rapportera om den.

I internationell press skrevs det mera om den – med all rätt. Ty vad som tilldrog sig efter Berlusconis återuppståndelse från de politiskt döda kan vara av större betydelse för EU:s framtid än bankunionen.

Men dramatiken ligger inte i valutslaget, Berlusconis chanser att erövra makten bedöms inte som stora, utan i reaktionen på hans populistiska utspel som i korthet går ut på att det är Tysklands fel att Italien råkat i svårigheter. Ja i själva verket håller den politik som Tyskland driver på att störta hela EU i fördärvet.

Enligt Berlusconi var det också Tyskland som tvingade bort honom som premiärminister. Den konspirationsteori han för fram går ut på att tyska finansiella aktörer stor­sålde italienska statsobligationer för att öka den italienska räntan. Kalkylen var sedan den att det skulle sätta så stor press på Berlusconi att han skulle tvingas bort av en samlad opposition och folkligt tryck.

”Kuppen” om det nu var en sådan, lyckades initialt men mot bakgrund av att Berlusconi än en gång kastat sig in i politiken är det inte säkert att den långsiktiga effekten blir den som ”kuppmakarna” åsyftat. Särskilt inte som Berlusconi valt att exploatera ett växande tysklandshat i sin valkampanj.

Tysklands reaktion på detta är högintressant. I ett uttalande till Financial Times (12 dec) slår den tyske utrikesministern fast att Tyskland visserligen inte skall lägga sig i den italienska valkampanjen men tillägger samtidigt att Tyskland inte kommer att acceptera att bli gjord till en måltavla i en populistisk valkampanj.

Vad menar egentligen utrikesministern med detta uttalande? Vilka åtgärder tänker Tyskland vidta om Berlusconi fortsätter att trotsa makten i Berlin? Det är inte gott att veta. Men en sak är säker. Den här typen av hotfulla uttalanden gagnar inte samarbetet i en union som redan präglas av allt hårdare slitningar. Snarare tvärtom vilket reser frågan om EU verkligen är på rätt väg.

Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet.