Han har tvingats ha sin svårt MS-sjuke son som inneboende i tre år

Lars Andersson tar fram lite papper ur en byrå och läser högt:

– Det är beslutet från kommunen, säger han. Det står här: ”Patrik Lantz beviljas bistånd enligt fjärde kapitlet, första paragrafen i socialtjänstlagen, i form av särskilt boende”.

Det har gått en och en halv månad sedan det stod klart att han inte längre behöver ha sin svårt MS-sjuka son, 38-åriga Patrik Lantz, som inneboende. Klumpen i magen, som Lars Andersson levt med i tre år, har släppt lite grann. Han ler lite mer nuförtiden, har det lite närmare till skrattet. Han hoppas att det kommer kännas som att han får livet tillbaka, när det väl blir en plats ledig och Patrik Lantz kan flytta ut.

– Det kommer kännas konstigt... men det tar väl ett tag att vänja sig, säger Lars Andersson.

Det var i oktober 2018 som Patrik Lantz först flyttade in hos sin sjukpensionerade pappa, i marklägenheten utanför Maglarp. Ganska snabbt upplevde de båda att det inte gick att ha det så. Patrik Lantz sjukdomstillstånd försämrades hela tiden. Han behövde mer och mer hjälp.

Hans syster märkte hur situationen tog hårt på deras pappa och familjen ansökte en första gång om någon typ av boende för Patrik.

Men avslagen följde varandra och de har nu bott under samma tak i tre år.

Tre år då Lars Andersson aldrig riktigt kunnat slappna av.

Tre år då han har fått sköta sin sons myndighetskontakter.

Tre år då han känt sig som en fånge i sitt eget hem.

– Jag har inte kunnat åka någonstans. Det tog en här, säger Lars Andersson och pekar mot tinningen. Att inte kunna åka hem till bekanta, och sådant. Efter en timme eller två kom ett sms eller så ringde han för att han behövde någonting.

Patrik Lantz är i dag helt sängliggandes. Han är sedan lång tid tillbaka beviljad personlig assistans och hemtjänst. Men från att assistenten går, runt halv två på eftermiddagen, och att hemtjänstpersonalen kommer, vid halv tio på kvällen, är Lars Andersson ensam med sin son.

När det gäller anhörigomsorg är Socialstyrelsen tydlig: enligt rådande lagstiftning ska all vård och omsorg av en anhörig ske på frivillig basis. Men så ser det många gånger inte ut i verkligheten.

Ann-Marie Högberg, ordförande i Anhörigas riksförbund, menar att anhörigas synpunkter, åsikter och vilja väldigt sällan tas in när en kommun beslutar om vilka insatser en person har rätt till. I stället förväntas anhöriga ofta på olika sätt ta del i omsorgsarbetet, bland annat genom att, som Lars Andersson, sköta alla myndighetskontakter och nästintill fungera som någon typ av samordnare.

– Samhället profiterar på anhörigas kärlek och pliktkänsla, i stället för att ta sitt ansvar, säger Ann-Marie Högberg.

För Patrik Lantz del krävdes domstolsbeslut innan han till slut fick rätt till en plats på ett boende.

Efter de upprepade avslagen tog familjen hjälp av ett juridiskt ombud. För två månader sedan rev förvaltningsrätten i Malmö upp Trelleborgs kommuns senaste avslag och slog fast att Patrik Lantz har rätt till en plats på särskilt boende. Kommunen överklagade först förvaltningsrättens dom, men efter att TA uppmärksammat fallet såg socialnämndens ordförande, Venzel Rosqvist (M), till att överklagan drogs tillbaka.

Nu väntar familjen på att beslutet ska verkställas. Informationen de har fått är att Patrik Lantz ska få en plats på särskilt boende så fort det finns en ledig. Men när det kan bli av vet de inte. Patrik Lantz känner sig orolig över att inte veta var han ska ta vägen.

– Det känns bra att ha få en plats. Men jag undrar var ska jag bo? När får jag veta? säger han.

Hur länge det kan dröja tills Patrik Lantz faktiskt flyttar till ett boende har Lars Andersson inte fått någon information om.

– Tar det två månader, tre månader? Eller tar det tre år? Jag vet ingenting, säger han.

Han blir förbannad bara han tänker på det. Dessa år har helt raderat all tilltro till myndigheterna. Han förstår inte varför de bara inte kan höra av sig och berättat vad som händer nu.

– Det känns precis som att de skiter i en, säger han.