”Jag litar inte ett dugg på lettiska bolag”

Ernests Bostanovs biter ihop tänderna hårt, kindmusklerna rör sig upp och ner. Han är bitter, kanske mest på sig själv. Att han lät lura sig så lätt. Alla i Lettland vet att man kan råka illa ut om man tar ströjobb i utlandet. Ändå åkte han.

– Jag är en bra yrkesman. Jag bygger metallkonstruktioner, och i Lettland är jag känd för att jag är kompetent och gör ett bra jobb. Men nu kan det bli svårt för mig att få jobb där också, eftersom jag har gått till facket. Sådant sprider sig.

Ernests Bostanovs biter ihop tänderna igen. Det var hans kompis som lockade hit honom, men det var inte kompisens fel. Han har också blivit lurad av samma bolag.

– Jag har aldrig jobbat i utlandet innan trots att det är ont om jobb i Lettland. Jag hade inte åkt nu heller, om det inte hade varit han som ringde och berättade om jobbet. Jag trodde inte att jag skulle bli lurad. Kanske var jag naiv.

Byggarbetarna i Lettland litar inte på lettiska bolag som värvar arbetare till utlandet, många har dåliga erfarenheter. Men på en arbetskamrat litar man.

Ernest Bostanovs fick ett halvt löfte om en timlön på minst hundra kronor. Nästa dag hoppade han i sin bil och körde för att ta färjan till Stockholm. I Göteborg hämtade han upp en vän.

I Höllviken fick de flytta in i en villakällare. Här träffade de landsmannen och svetsaren Igors Bluka som också skulle jobba under Ernests Bostanovs ledning.

För Igors Bluka är skolbygget i Höllviken andra jobbet utomlands. Första försöket gick också åt skogen.

– Det var ett lettiskt bolag som värvade svetsare till ett skeppsvarv i ryska Kaliningrad. Vi lovades tusen euro i månaden, men fick inte en cent. Det var bara att åka hem igen. Jag litar inte ett dugg på lettiska bolag. Den firman har bytt skylt men fortsätter att värva jobbare.

Varför åkte du hit då?

– Jag trodde väl att det skulle gå bättre här. Och hemma i Liepaja finns det inga byggjobb, har inte funnits på två år. Man kan inte bara ligga på soffan heller, säger Igors Bluka.

I Höllviken blev det inte mycket soffliggande. Det lettiska bolagets anställda fick arbeta sju dagar i veckan, ofta tio timmar om dagen. Två rum i en villakällare var bostad för sex män.

I handen fick Ernests Bostanovs ett kontrakt där timlönen angavs som 1,15 lettiska lat, drygt 15 kronor enligt dagens kurs. Muntligen utlovades han och hans män betydligt mer.

– De sade att det fanns mer pengar, vi skulle få ext­ra för övertid, traktamente och allt sådant. Men pengarna betalades aldrig ut, säger Ernests Bostanovs.

Nu har han chans att få ut sin lön enligt kollektivavtalet, 158 kronor för varje arbetad timme, traktamente och övertidsersättning. Men pengarna är inte till stor glädje om han hamnar på svarta listan i Lettland.

Andra har gett upp och åkt hem för att slippa problem, men det är viktigt att stoppa fuskföretagen, säger Ernests Bostanovs.

– Det här är något som händer hela tiden, och någon måste sätta stopp. Jag är väldigt imponerad av svenska facket. Det finns inget liknande i Lettland.