Velouren blev räddning för desperat hemmafru

Villan i närheten av ridanläggningen i Falsterbo är ljust gråmålad med liggande träpanel. Inomhus vita väggar och golv.

Stilrent?

Knappast.

Här blandas högt och lågt, billigt och dyrt, Ikea och antikviteter. En rejält tilltagen prydnadskudde vilar i en fåtölj som en symbol för inredningsstilen. Leopardmönster möter knallrosa rosor.

Vid matbordet sitter dottern Jennifer Åkerman med en sen frukost framför datorn. Hon bor liksom storasyster skådespelerskan Malin Åkerman i Los Angeles men är hemma över sommaren. I Stockholm finns tredje dottern Mikaela, reporter på Svenska Dagbladet.

Vera Stevens, 49, säger att hon är lite trött. Kvällen innan hölls cocktailparty på terrassen där vi sitter. Gäster var bland annat de fyra andra deltagarna i Kanal 5:s höstsatsning Skånefruar.

– Min första reaktion när tv-bolaget ringde var: Vad ska jag bidra med? Jag som är så tråkig och bara jobbar? Men nu ser jag det mer som en personlig utveckling, där andra sidor kommer fram.

Programmets titel anspelar på tv-serien Svenska Hollywoodfruar, som visar svenska hemmafruars liv i Los Angeles. Men Skånefruarna är inga hemmafruar utan driver egna företag. De fyra programmen är inspelade i Skåne under några veckor i somras.

Att stärka varumärket kring det egna företaget är en orsak att delta.

– Och det kan inspirera andra kvinnor i samma ålder att starta företag.

Vera Stevens säger att hon var en lite desperat hemmafru som hittade hem när hon vid drygt fyrtio års ålder startade Vera Velour.

– Jag känner verkligen att jag har gjort det. I många år hade jag inte fast jobb, utan hoppade in lite här och där i butiker och var hemmafru kan man väl säga. Lite sökande efter min grej.

”Möt de nya lyxfruarna” ropade en kvällstidningsrubrik när Kanal 5 lanserade tv-serien. Men vad lyx och glamour är, beror på vem man frågar. Att bli stajlad som nu till tv-serien är Vera Stevens till exempel ganska ovan vid.

– Jag klipper håret själv och gör ingen manikyr eller har botox.

– Vad är egentligen glamour? Vad står det för? Det är ett bra ord när vi använder det till morgonrockarna, för det förstärker den lyxiga känslan, säger Vera Stevens.

Hon fingrar lite på den märkesklocka som Skånefruarna fick var sin av på en fest på Falsterbo Horse Show.

– Det är klart att det är glamour att skåla i champagne när solen skiner. Men för det mesta köper vi faktiskt mousserande vin. Det är lika gott, jag tror inte att jag skulle känna skillnad.

Sedan säger hon att det handlar om livskvalitet. Som att få äta lång frukost, läsa tidningen och slå upp dörrarna mot trädgården.

Samtidigt gillar hon att packa resväskorna, få bo fint och äta flott. Resor handlar ofta om att leva sig in i miljön. Olika platser innebär till exempel olika mat och dryck.

– I New York vill jag dricka Bellini, i Italien limoncello och i Paris äter jag ostron.

Som barn gömde sig Vera Stevens under sin tio år äldre systers säng och tjuvlyssnade på hennes prat med kompisar.

– Jag ville vara som de. Jag har alltid haft en stark inlevelseförmåga och drömt mig bort till en annan tid. Till glamouren på 1960- och tidiga 1970-talet. Kläderna var snyggare då.

Vera Stevens går in i huset och letar efter ett av sina senaste bokinköp.

– Magnus, har du sett boken om BIBA? ropar hon till maken.

I mastodontverket om modehuset i London hittar hon inspiration. Där umgicks och shoppade de coolaste film- och rockstjärnorna mellan 1964 och 1975.

1970-talet är tydligt i Vera Stevens morgonrockar, de där som hänger i garderoben hos flera Hollywoodkändisar och är stommen i företaget. Vera Stevens fick idén när sommarhuset i Falsterbo blev permanentbostad för åtta år sedan.

– Då tyckte min mamma att jag hade flyttat hemifrån på riktigt och kom hit med en pappkasse i handen. ”Nu får du ta hand om dina grejer.”

Bland gamla klassfoton och andra minnen låg en klarröd kort volangprydd morgonrock i velour.

– Sedan såg jag velourtyg i en butik i Stockholm och funderade på att sy upp en ny rock, och att jag skulle kunna sy upp några till väninnor. Jag berättade om det för min svägerska som sa: ”Gud, vilken bra idé.”

Sagt och gjort, en första kollektion syddes upp. Snart syntes velourrocken i ett modereportage i en veckotidning.

– Det ringde minst fem kvinnor om dagen och berättade historier om sina gamla morgonrockar som de varit så förälskade i och blivit av med på hotell och bb, alla hade en historia. De blev som en symbol för en viss tid i deras liv. Nu var de så glada att jag hade börjat tillverka dem på nytt.

– Då fick jag lite ångest och tänkte – vad har jag hittat på? Kunde det bara vara jag som kommit på det här? Är livet så bra mot mig att jag fått en så bra idé, när jag i så många år velat hitta en grej som är jag? Jag fick övervinna all ångest och se till att genomföra det här. Jag var lite rädd att något skulle gå snett. Det är en grej hos mig, att jag oroar mig för att något ska komma och förstöra.

Nu, sju år senare, sitter Vera Stevens i villan i Falsterbo och funderar över nästa steg för företaget. Hon vill öppna en butik på Östermalm i Stockholm.

Men hon har inga planer på att flytta tillbaka till staden och stadsdelen som var hennes hem i tjugo år.

– Falsterbo är vår bas och det kommer det nog alltid att vara. Sedan kan man aldrig veta vad framtiden utvisar.