Poltavaskola hittade rätt i Astrid Lindgrens värld

UKRAINA. Poltava förknippas i Sverige mest med det slag som 1709 innebar slutet för stormaktsväldet. Men 300 år senare finns här andra svenskkopplingar.

Parostokskolan ligger i stadens utkant vid ett fält och med skog vid horisonten. Skolans historia började på universitetet i Poltava för mer än femton år sedan.

– Vi var tio lärarstudenter som höll ihop och bestämde oss för att försöka arbeta tillsammans, säger Tatjana Dmitrenko som var med.

– Vi ville att det skulle vara en humanistisk skola och letade förebilder hos Montessori och i Waldorffpedagogiken.

Att hitta en skola för dem alla visade sig svårt, så de beslöt att starta en egen. Resultatet blev föreningen Academia, skolan Parostok, som betyder planta på svenska, och till en början en enda klass.

Läsning var viktigt. En av de få böcker de hade och kopierade till barnen var ”Alla vi barn i Bullerbyn” i rysk översättning.

– Hos Astrid Lindgren fann vi det vi sökte i form av humanism, pedagogik och attityd till barn. Hon gav barn rätten till ett eget liv, rätten att leka och ha roligt, men också att hantera allvarliga problem, säger Tatjana Dmitrenko.

– Nu har vi läst alla hennes böcker som finns översatta till ryska eller ukrains-ka. De är vackra sagor med stor psykologisk insikt.

I dag har skolan sjuttio elever i åldrarna från sex till arton år, och nitton lärare. De flesta lärare är timanställda och delar sin tid med andra skolor.

Det är ingen billig skola. Eleverna betalar 800 hryvna, ungefär lika mycket i kronor, i månaden för att gå där. Medelinkomsten i landet ligger på drygt 6  000 i månaden.

– En tredjedel av eleverna går här på stipendier och lärarnas egna barn går gratis, säger Elena Kramareva.

Av de tio lärare som drog igång verksamheten är nio kvar. Förutom det som lärs ut i alla ukrainska skolor har Parostok-skolans svensk-intresse tillfört projektarbeten om Alfred Nobel och Carl von Linné.

– Föräldrarna har röstat och vi har bestämt att försöka få igång undervisning i svenska också. Vi har haft volontärer från Sverige och söker nu svensklärare.

Alex, Oleksiy Gajevyj, sjutton år, visar oss skolans Astrid Lindgren-museum. Här finns dockor, bilder och föremål med anknytning till figurerna i Astrid Lindgrens böcker.

– Det mesta har vi gjort själva, säger Alex. Utom bilderna, förstås.

– När man är mindre gillar man förmodligen Pippi och Karlsson på taket. Senare blir det mer Bröderna Lejonhjärta och Mio. Själv har jag alltid gillat Kalle Blomkvist.

Längst upp på en hylla ligger något som liknar en tjock planka.

– Det är en planka! En sån som Emil använde för att krypa från snickarboa till visthusboden, säger Alex.

Ett foto föreställer hundra tända ljus som bildar ett hjärta. En elev kom på idén till dagen då Astrid skulle ha fyllt hundra år.

Skolan har firat Astrid Lindgrens födelsedag varje år sedan den grundades.

– När hon fyllde 89 ringde vi till henne, säger Elena Kramareva. En av våra elevers föräldrar jobbade på tele-verket och kunde hitta rätt telefonnummer åt oss.

– I efterhand har jag förstått att Astrid inte gillade att bli uppvaktad på sin födelsedag, men hon kunde inte säga nej när det ringde barn från Ukraina till henne.

Skolan fick aldrig tillfälle att träffa Astrid Lindgren. När elever och lärare kom till Småland och Vimmerby första gången var hon redan död.

– Men vi lade blommor på hennes grav. Och några av barnen skrev brev till Nangijala.

Tre skolresor till Sverige har det hittills blivit.

– Första gången oroade jag mig faktiskt lite för om Sverige kunde motsvara våra förväntningar eller om det skulle visa sig vara helt annorlunda än det land Astrid berättar om.

Sverige bestod provet, säger Elena Kramareva, men mycket var förstås nytt och främmande.

– Våra barn häpnade när de såg vuxna svenskar leka just de lekar som vi läst om. Som den där när två sitter på en stång och bankar på varandra med säckar. Ukrainska vuxna leker inte.

Svenskarnas relation till naturen är en annan sak som lärare och elever funderat över.

– Ni verkar älska naturen på ett annat sätt än vi. När vi kom hem till Poltava var vi så inspirerade att vi åkte på utflykt till en skog. Först städade vi i den, sedan lekte vi.

En som mötte den småländska storskogen med speciell nyfikenhet var Dasja, Darja Kurjatja, tolv år, som identifierar sig med filmversionens Ronja Rövardotter.

– Skogen var underbar, säger hon som kommer från den ukrainska steppen där det ibland är långt mellan träden.

– Men jag såg aldrig några grådvärgar eller rumpnissar.