Trelleborg

Tack och adjö Trelleborg!

Trelleborg Artikeln publicerades

Efter snart 30 år som reporter i Trelleborg är det dags för mig att rensa skrivbordet, kasta skrivblocken, stänga av datorn, lämna telefonen och gå hem från redaktionen för sista gången. Det har varit en underbar tid.

Lasse Bryggare under ett reportage på Syster Jennys väg.
Foto: Claes Nyberg
Lasse Bryggare under ett reportage på Syster Jennys väg.

Jag minns det väl, när jag kom till Trelleborg och hade fått jobb på Arbetets lokalredaktion 1991. Klev av bussen vid Övre och började gå ut mot min lägenhet på Hovslagaregatan efter att ha hämtat nyckeln på Trelleborgshems kontor som låg vid S:t Nicolai plan på den tiden.

Först när jag gått Östergatan, Ripagatan och kom fram till Engelbrektsgatan insåg jag hur långt från centrum jag skulle bo.

Men medan jag bodde i den lyhörda lägenheten vid Hovslagaregatan med en alkoholiserad granne som brukade bada vid ett, tre och fem på natten, eller vad han nu gjorde som fick det att brusa jäkligt högt i rören, började jag förstå att Trelleborg var min sorts stad.

På den tiden låg ofta en lukt av gummi över staden, eftersom det då fortfarande var full fart på Gummifabrikens produktion i Trelleborg, med en stor och stadig ström av arbetare som tog sig in och ut genom grindarna vid skiftbyte.

Här var man inte uppnäst och pretentiös som i Ystad eller Ängelholm. Här stod folk med båda fötterna i den skånska myllan, man gav raka besked och betedde sig som folk helt enkelt. Trelleborgaren tror sig inte vara Guds gåva till mänskligheten utan har en realistisk syn på sig själv och vad man kan åstadkomma.

Men det här är inte bara av godo. Det kan slå över i brist på självförtroende och en tendens att se ner på sin egen stad, att inte känna stolthet över det man kan erbjuda.

År 2000 var det dock på håret om jag skulle få fortsätta att arbeta i Trelleborg. Tidningen Arbetet gick i konkurs och jag stod utan anställning. Som tur var blev just då en tjänst ledig på Trelleborgs Allehanda och där har jag blivit kvar genom åren.

Med tiden har jag i alla fall lärt mig älska den här staden, med sina lastbilar, sin hamn, sina industrier, sina krogar, sitt fotbollslag. Jag tycker nästan att The Pogues låt ”Dirty old town” lite handlar om Trelleborg och den kluvna kärlek som människorna här har för sin stad.

Men nu är det slut. Efter 30 år i Skåne återvänder jag till min födelsestad Stockholm. Och det blir en kulturkrock.

Jag får vänja mig av med att säga ”Hallå” till folk och börja säga ”Hej” igen. Jag får inte säga att jag vill ha en ”kass” i affären och jag får inte fråga om någon är ”på jobb”. Jag får börja skriva i fjol i stället för i fjor och äta strömming i stället för sill och komma ihåg att man inte bor fiskelägena längre utan i.

Och framför allt får jag sluta att hälsa på busschaufförerna.

När jag först kom ner till Skåne gjorde jag som man alltid gör i Stockholm. Bara visa busskortet eller biljetten och sedan snabbt passera och gå in och sätta sig utan ytterligare kontakt. Man vill ju inte tvinga busschauffören att hälsa på tusentals människor varje dag.

Här i Skåne är det dock annorlunda, fick jag erfara.

En morgon när jag gjorde som vanligt hörde jag plötsligt en sur harkling bakom mig.

– Jaså, man hälsar inte på morgonen! fräste en vresig busschaufför.

Sedan dess hälsar jag alltid på chaufförerna. Och jag småpratar med expediterna i butikerna. Allt det måste jag vänja mig av med för i Stockholm finns inget utrymme för annat snack än det som hör till själva transaktionen.

Ledsammast är dock att jag inte längre får chansen att träffa nya människor här i Trelleborg som alla de tusentals jag intervjuat genom åren. Några har varit fantastiskt roliga, några ilskna, några mycket kloka, några kanske inte så visa, men alla har de berikat mitt liv.

Att bli insläppt i en annan människas liv, att kunna sitta ner och ställa frågor och få svar har varit ett privilegium. Lika roligt har det varit att intervjua statsministrar, partiledare, kommunstyrelseordföranden, idrottsprofiler och storföretagsdirektörer som förskolebarn, gymnasieelever, amatörkonstnärer och pensionärer.

För det finns inga tråkiga jobb för en journalist – det finns bara tråkiga journalister.