Stickar för vänskap och välgörenhet

Bit för bit växer den färgstarka filten fram i Birgit Skoogs händer.

– Skulle jag bara sticka här hade det tagit många gånger innan den blev färdig. Men jag stickar hemma också. Här ska vi ju prata och dricka kaffe också, säger Birgit Skoog.

När filten blir färdig tar Trelleborgs församlings diakon Britt-Mari Larsson hand om den. Hon lämnar i sin tur över alla alster till Malins minne, ett behandlingshem för mammor med missbruksproblem. Stickkaféet i församlingshemmet är nu inne på sin femte termin. Fler och fler dyker upp på träffarna. Både för handarbetet och för att umgås med andra.

– Idén var min. Jag pratar med och lyssnar på vad folk vill. Många pratar om att sticka och här har vi ett bra ställe att vara på, säger Britt-Mari och syftar på församlingshemmets stora ljusa Nicolaisal.

När stickkaféet drogs igång annonserade de efter garnrester i församlingsbladet och fick massor av en kvinna som hade haft garnbutik. Sedan har kvinnorna själva kommit med en hel del också.

Vid ena kortänden sitter Gunilla Hansson och Margrethe Simonsson med varsin stickning i händerna.

– Det är en bra avkoppling. Och så förenar man nytta med nöje. Det vi gör kommer ju till glädje och här får vi gemenskapen, säger Gunilla Hansson.

– Kaffet är nästan det viktigaste och så diskuterar vi alla världsproblem, säger Margrethe Simonsson som är på god väg med en barntröja med ett avancerat blått och vitt mönster.

– Det är norskt. Jag kommer själv från Narvik. Där har vi de norska lusekoftorna och det sitter i bakhuvudet, säger hon.

Yngst i gänget vid det långa bordet är Felicia Söderberg, 21 år. Hon gillar inte att sticka utan virkar istället.

– Det här ska bli en ängel, säger hon och visar den del som ska bli kroppen.

För några betyder gemenskapen på stickkaféet något alldeles extra. Massan Sandin är nyinflyttad i Trelleborg. Intill henne sitter Jenny Bötcher och förklarar hur hon ska få ihop sina två stycken som ska bli en röd och vit barntröja med sjömanskrage.

– Jag kan sticka men jag kan inte läsa mönster, säger hon och öser beröm över sina nyvunna stickvänner.

– Det är så mycket gemenskap här och så mycket kärlek. Jag är jättetacksam över att ha kommit hit, säger hon.