Trelleborg

Minnen från Jul på Möllegården

Trelleborg Artikeln publicerades

Minns du Jul på Möllegården? SVT:s adventskalender 1980. Och minns du sjuåriga Mona Lundgren från Stora Isie? Hon blev stjärna över en natt när svenska medier blev nyfikna på flickan som skulle spela huvudrollen Sofi.

I dag heter flickan Andersson i efternamn, är 32 år och har en egen dotter på 2,5 år som döpts till Yrsa. Och det är inte ofta hon blir igenkänd på stan som Sofi i julkalendern längre.

– Nej, senast var nog av kassörskan på posten som bad om leg. Jag tror jag var arton år den gången, skrattar Mona när Allehanda träffar henne över en kopp kaffe och lussekatter i barndomshemmet utanför Stora Isie .

Bredvid henne sitter föräldrarna Solveig och Karl-Erik Lundgren som fortfarande bor kvar i huset utanför Stora Isie. Mona själv bor numera i Vallby tillsammans med sin man Björn Andersson. Och minnena från inspelningsåret har bleknat. Men en del detaljer finns kvar. Små saker som var stora ur en sjuårings perspektiv.

– Det roligaste med kalendern var nog småfolket på gården. Det fanns både vekevättar som vakade över stearinljusen, och pösvättarna som såg till att degen jäste. Och så minns jag att jag tyckte mycket om Lasse Pöysti som spelade goenissen. Jag kunde inte låta bli att klappa hans skägg under tagningarna. Det var ju så mjukt, säger Mona och skrattar igen.

Men det var inte bara Mona som hade ett finger med i Jul på Möllegården. Hela familjen var engagerad. Mamma Solveig Lundgren och äldsta dottern Nina agerade statister, bland annat som kyrkobesökare och tygförsäljare. Och pappa Karl-Erik spelade farfar till sin egen dotter.

Att det har gått 25 år sedan inspelningarna började 1979 har de alla svårt att förstå.

– Nej, det kan man knappt tro, säger Solveig Lundgren och tar en klunk kaffe.

Under ett helt år pågick inspelningarna. Det mesta utspelar sig på friluftsmuséet Kulturens Östarp, en välbevarad gammal gård från 1811. Tidsenliga kläder lånades från Kulturen i Lund. Några scener gjordes i studio i Malmö .



Familjen har alla 24 avsnitten inspelade på video, även om det blir allt mer sällan som de åker fram. Men under Allehandas besök känns det lägligt att friska upp minnet igen och vi tittar på ett avsnitt tillsammans. I en scen sitter Sofi på höloftet och samtalar med hustomten, spelad av "mumintrollet" och senare dramatenchefen Lasse Pöysti. Plötsligt börjar hon mycket riktigt klappa hans skägg. Hela familjen skrattar.

Avsaknaden av ett par mjölktänder avslöjar att avsnitten tog ett år att spela in.

Ibland har Mona en glugg, ibland två gluggar i tandraden.

– Först har jag gluggen på ena sidan och sedan på andra sidan. Gluggen flyttar sig till och med i ett och samma program, avslöjar Mona.

Alla avsnitten är textade.

– Det gjorde man på den tiden när det talades skånska, berättar Solveig.

Mona minns att hon hade svårt att bestämma sig om hon skulle sjunga på skånska eller uppländska.

– Det blev nog en blandning, tror hon.

Nutid blandas med dåtid och sagotid. Varje avsnitt inleds i nutid, i flickan Sofis rum hemma på gården, där hon sitter och har ganska tråkigt. Hon får besök av en mystisk gåramålare. Genom hans gåramålning färdas Sofi hundra år bakåt i tiden och får uppleva julen förr.

Nästan alla rollerna spelas av medlemmar från amatörteatergruppen Smygebygdens gille. Det var också drivkrafterna bakom Smygegillet, Allan Schulman och Åke Arenhill, som kläckte idén till Jul på Möllegården. De ville gestalta en skånsk jul för 100 år sedan och skrev ett manus tillsammans. Åke Arenhill är med i varje program som den inbillade "gåramålaren".



En ny scen som gestaltar torghandeln på 1800-talet, rullar förbi på tv-skärmen framför familjen Lundgren som sitter samlad i soffan. Solveig Lundgren minns hur det var att spela in julmarknadsscenerna i högsommarvärme. Just dessa scener togs på torget i Ystad och skulle förställa Tomasmarknaden som förr alltid hölls den 20 december.

– Det var fullt med getingar i luften och det var väldigt svårt att inte få med dem på bild, berättar hon.

Annars var det mestadels regn under inspelningarna. Monas starkaste minne är tvättscenerna.

– Det var kallt, ruggigt och äckligt. Och så blev vi jagade av gässen som sprang lösa på gården. Det var inte kul, säger hon.

Desto roligare var det när småfolket "mögtockarna" skulle vara med.

– De skulle vara smutsiga av lera, och jag och Fredrik tyckte det där med kladdig lera var riktigt roligt, säger hon.

Fredrik Andersson var hennes främste motspelare och de två hade väldigt roligt under inspelningsåret. Skolarbetet fick de sköta på plats.

– Vi fick göra läxorna mellan tagningarna och klasskamraterna fick berätta vad de gjorde i skolan, säger Mona.

Solveig minns att inspelningsdagarna fylldes av mycket väntan. Samtidigt var det väntan i trevligt sällskap. Gamla och nya bekantsakaper blev som en stor familj under inspelningsåret.

– Vi i Smygebygdens gillle kände ju varandra sedan tidigare och hade väldigt trevligt. Så småningom blev vi också goda vänner med teve-teamet.

Solveig Lundgren tar fram en pärm med gamla tidningsurklipp som skvallrar om ett stort mediauppbåd i samband med inspelningen. Visst var hon många gånger orolig för hur dottern skulle klara av all uppmärksamhet.

– Hon var ju bara sju år och jag kunde ju inte vara med henne hela tiden, säger hon.

Men Mona själv var aldrig besvärad säger hon.

– Nej, jag minns inte annat än att jag tyckte om uppmärksamheten.

Hela familjen tyckte resultatet blev ganska bra.

– Men det blev lite för mycket Åke Arenhill. Det var nog svårt för barnen att hänga med, för han pratade på rim, säger Solveig.

Mona instämmer.

– Den var nog inte så barnvänlig, och Åke var ju ganska tråkig, säger hon.

Ingen i familjen sysslar med teater i dag. Smygebygdens gillegrupp upplöstes för några år sedan, när det inte fanns någon som ville hålla i trådarna längre. Mona arbetar numera som prepressoperatör på Lödbergs grafiska i Skurup. Länge var hennes dröm att få satsa på skådespeleriet. Det blev både teaterlinje på gymnasiet i Helsingborg och dramalinje på Östra Grevie folkhögskola. Men sen svalnade intresset för teatern som hon tycker är en tuff och krävande bransch.

– Man måste vara eld och lågor. Och man måste lägga mycket tid på det. Jag kände att jag ville lägga tid på annat, säger Mona.

Någon gång ska dottern Yrsa också få se mamma, moster, mormor och morfar på film.

– Men hon är nog för liten än för att tycka det är roligt, säger mamma Mona.



Camilla Erkenfeldt Widestrand

0410-545 41

camilla.erkenfeldt@allehandasyd.se