Trelleborg

Löpningen är bästa medicinen för Daniel

Trelleborg Artikeln publicerades

Efter en MS-diagnos dröjde det inte länge innan Daniel Erman bestämde sig för att börja löpträna. Beslutet togs så fort att han var nära att inleda sin löparkarriär i ett par innebandyskor. Idag springer han upp emot fem rundor i veckan och har redan slitit ut ett tiotal par löparskor.
– Det finns tid. Jag har blivit bättre på att sätta mig själv först, jag behöver detta för att må bra.

Löpningen är viktig både fysiskt och mentalt för Daniel Erman. Nervsjukdomen MS kan orsaka känselbortfall, förlamning, yrsel och onormal trötthet men forskning visar att hård träning kan fungera som bromsmedicin. Utöver en hand som ibland blir lite flaxig, som han själv uttrycker det, har han inga större problem av sjukdomen idag.

– Jag har svårt att säga att jag har blivit sjuk. Jag mår bättre nu än innan.

Drygt tre år har gått sedan Daniel Erman fick sin diagnos. Efter att ha tappat smaksinnet, börjat bli yr och dåsig ("som om jag hade varit ute och festat hårt") blev han inlagd på sjukhuset. Därefter fick han ganska snart sin diagnos, något han berömmer sjukvården för. Men samtidigt tycker Daniel Erman att informationen efter det har varit dålig. Det borde pratas med om fördelarna med träning, menar han.

– Jag får bromsmedicin men de har mycket biverkningar. Träningen är minst lika bra tror jag. Fast det är svårt att mäta, säger Daniel Erman.

Det första loppet han sprang blev Trelleborgsloppets tio kilometer under Palmfestivalen 2008.

– Efteråt satte jag mig bara ner på marken. Det var en skön känsla, speciellt efter motgången med att få sjukdomsbeskedet.

Inför den milen hade Daniel Erman som längst sprungit sju kilometer. Hans enda målsättning var att bara stanna om någon som sprang framför honom gjorde det.

– Min uppfattning då var att folk stannar i lopp. Det finns ingen som kan springa ett helt lopp utan att stanna, tänkte jag. Men så var det ju inte. Ingen av dem som sprang framför mig stannade så då gjorde inte jag heller det.

Därefter har ett flertal lopp, och oräkneliga träningsrundor på slätten, följt. Förutom halvmaror och kortare lopp har han också sprungit två marathon och en del ännu längre distanser.

– Jag anmälde mig till New York Marathon ganska snart efter att jag börjat springa. Det var för att ha ett mål med min träning. Efter det hade jag inte tänkt satsa något mer, men när jag kom i mål var jag fast.

Sedan dess har intresset vuxit. Från att mest ha fokuserat på att må bra och hålla MS:n under kontroll har Daniel Erman börjat finslipa sin teknik i jakten på bättre tider. Tävlingsmänniskan i honom är förklaringen.

– Jag läser mycket om löpteknik och har gått över till framfotalöp. Man använder inte hälen. Det tog tid at hitta tekniken, men jag har inte varit skadad en enda gång sedan dess.

Träningen har förutom hälsan också påverkat andra delar av livet. Inför New York Marathon startade han en blogg som snabbt fick många läsare och mycket kommentarer. Genom den och olika forum har Daniel Erman lärt känna många andra löpentusiaster.

– Löpare är ett trevligt folk. Det trodde jag inte innan. Då tänkte jag att det var ensamt att springa och rulla ben, men nu har jag fått kontakt med många löpare.

Det var också via internet som han kom i kontakt med Christer Hallgren, upphovsmannen till Trelleborgs egen halvmara Sydkustloppet. Sedan starten för tre år sedan är Daniel Erman en av fyra arrangörer av loppet.

Löpningen har blivit en självklar del i Daniel Ermans liv. Så länge MS:n inte sätter sig på benen kommer han att dyka upp på landsvägarna några gånger i veckan.

– Jag borde inte ha mått så är bra enligt statistiken. Sedan jag fick diagnosen för tre år sedan har jag bara haft en sjukdag, och det var magsjuka.