Trelleborg

Frisörmuseum fortsätter växa

Trelleborg Artikeln publicerades
”När håret blivit långt tar man effilersaxen och kör runt lite med den. Jag klipper mig själv eller ibland instruerar jag min fru hur hon ska göra och det går bra det med”, förklarar Torsten Nilsson.
Foto: Lisa Nilsson
”När håret blivit långt tar man effilersaxen och kör runt lite med den. Jag klipper mig själv eller ibland instruerar jag min fru hur hon ska göra och det går bra det med”, förklarar Torsten Nilsson.

Efter en tids harvande på Tegelbruket i Minnesberg tog Torsten Nilsson svängen om arbetsförmedlingen i Svedala 1948. Där hängde en annons om ett jobb som det skulle visa sig att han var som klippt och skuren för.

18 kronor i veckan fick Torsten Nilsson som frisörlärling. Det var alltså inte lönen som fick honom att stanna kvar i branschen resten av sitt yrkesverksamma liv, det var kunderna.

– Man lärde känna varenda en i trakten. Långt de flesta kunderna var återkommande så man fick följa deras livshistoria kan man säga, berättar Torsten Nilsson som sedan 60-talet samlat på sig Sveriges i särklass mest unika samling av frisörmackapärer.

På lördagarna svängde nästan alla pågarna från trakten förbi Torsten Nilssons frisörstol i Svedala för att bli tvättade, kammade och fönade innan de skulle ut på dans.

– Jag har nog hjälp många på traven med att skaffa sig en partner. Vi sålde mycket kondomer ihop med skönheten på herrsidan. Privat hade jag alltid med mig kondomer i fickan till dansbanan. Det visste alla. Så när någon fått tag i en fjälla så sålde jag ett paket till dem med 50 öre påslag. Man har väl alltid varit affärsman, skrattar Torsten Nilsson.

I en välfylld vindsvåning på en innergård i centrala Trelleborg trängs originala salongsinredningar i massivt trä med slitna hårtestar från gamla mjölkerskor, allehanda effilersaxar, suspekta hårvätskor i stora bruna glasflaskor och permanentmaskiner som mest liknar tortyrredskap från en dödscell i 1920-talets USA. I denna labyrint av yrkeshistoria har Torsten Nilsson guidat runt nyfikna besökare sedan 1981.

– Jag har ännu fler prylar stående i två olika förråd. Det mesta kommer från Skåne, Småland och Blekinge. Mycket har jag köpt själv under mina många år som reseförsäljare av frisörprodukter. Alla gamla frisörer känner mig och jag blir ofta uppringd om folk lägger ner sina salonger, förklarar Torsten Nilsson som är besviken att Trelleborgs kommun inte ställer upp med lokaler till hans växande yrkeshantverksskatt.

– Det gick lätt att vara säljare, i och med att jag var frisör i botten och kunde mitt yrke. Folk litade på min kunskap och det var heller ingen som kunde lura mig. Moderna salonger var väldigt populära och frisörerna visste att fin utrustning genererade i mycket kunder och så gällde det att vara finklippt själv, fortsätter han.

Torsten Nilsson höll sig alltid uppdaterad med det senaste hårtrenderna och på grund av sitt fylliga hårsvall satt han själv ofta hårmodell på tävlingar och uppvisningar.

– På den tiden fanns det ett moderåd i Stockholm som bestämde hur frisyrerna skulle se ut. I dag kan man se ut lite hur som helst i håret. Om jag ska vara riktigt ärlig så vill jag nog säga att det var mer kvalitet på frisyrerna förr, konstaterar Torsten Nilsson med en blinkning.

Tack vare att Torsten Nilsson alltid har hållit musklerna i trim genom att träna fotboll och brottning har han kunnat slita ut många saxar utan att få den minsta krämpa. Barnbarnet Joakim Nilsson hjälper sedan några år tillbaka sin farfar med att hålla guidade visningar av den enorma samlingen på kvällar och helger. Planen är att han ska ta över helt när Torsten Nilsson inte längre orkar ta sig upp för de drygt hundra branta trappstegen.

– Jag har minnen till allting här inne. Besökarna som kommer hit tycker att samlingen är väldigt fin. Folk har alltid varit intresserade av hår och mode, säger Torsten Nilsson.

Med bubblande förtjusning berättar Torsten Nilsson den ena anekdoten efter den andra om yrkets sociala aspekter. Hemligheten bakom bra kundservice grundar sig helt enkelt i att ta väl hand om alla som råkar traska in genom dörren.

– Jag minns en kund som hade så in i vassen mycket löss att jag vetefan om mössan kunde bli kvar på huvudet på honom. “Klipp benen av de jäklarna”, sa han bara lugnt och började bläddra i en tidning. Det var bara till att klippa färdigt honom. Sen brände jag golvet runt stolen med rödsprit. Tur att salongen hade stengolv, skrattar Torsten Nilsson.

Instuvad i ett hörn bland tjocka nålar, sårskärare och tänger står en träpinne inlindad med ett blodigt bandage. Torsten Nilsson berättar med stor inlevelse om när frisörerna förr i tiden kom in i det militära och blev snabbutbildade som sjukvårdare. Fältskären som de kom att kallas, fick i krig utföra både kirurgiska ingrepp, amputeringar och tandvård.

– Förr hade man inte tillgång till bedövningsmedel så skulle man skära i en böld fick patienten bita i en pinne. Sedan torkades blodet bort med en lång trasa som man snurrade runt pinnen och satte ut utanför sjukvårdstältet för att låta torka. Det är faktiskt förekomsten till den karaktäristiska rödvita frisörskylten, berättar Torsten Nilsson.

Med van hand roterar Torsten Nilsson runt en hopfällbar rakkniv i handtaget likt en propeller och förklarar att ungdomarna som utbildar sig till frisörer i dag har väldigt svårt att få till samma snärt i svingen.

– Efter jul fick vi in många beställningar av rakknivsslipningar. Då hade kunderna både slaktat och rakat grishuvudena med samma kniv som de brukade raka sig själva med där hemma, skrattar Torsten Nilsson medan han energiskt för en gammal rakkniv fram och tillbaka över en slipsten.

Genom åren har han tryckt sin rakkniv mot tusentals strupar. Många av herrarna snusade och han förklarar med avsmak att tvålkoppen snabbt kunde fyllas med både snusloskor och raklödder under ett barberingsbesök. Men att piffa till mustascher har Torsten Nilsson alltid tyckt om.

– Ofta skulle mustaschen krullas med en tång och så satte man mustaschvax på topparna. Ett tag hade vi problem med att skaffa hem mustaschvax som beställdes från Ungern, då tog vi Karlssons klister. Det gick lika bra, kunderna var nöjda, skrattar Torsten Nilsson.

– En bra husmorskur som hängde med in till sent 70-tal är att använda gröt gjord på kli som inpackning. Innan det fanns alkaliskt schampo så använde man mald kli runt om i stugorna. Det tog fettet ur håret och applicerades ungefär som torrschampo, fortsätter han.

Hela Torsten Nilssons samling av gamla frisörklenoder verkar vara det levande beviset och ursprunget till ordspråket “vill man vara fin får man lida pin”. En permanent resulterade som oftast, inte bara i svallande krullar utan även i brännskador. Under permanenthuvan av metallstänger blev oljorna som användes till hårspolarna glödande heta och började rinna.

– Fasen vad man kunde bränna sig på den. Man fick stå med en fläkt och blåsa kalluft i nacken på damerna. Brännmärken blev som bevis för att man hade permanentat sig, skrattar Torsten Nilsson.

– Många kom tillbaka på ett gratis efterbesök för att få studs i krullarna igen till ett kaffekalas efter att ha arbetat i stallet i tre veckor. När man då drog igång maskinen över håret på dem så luktade det ko i hela salongen resten av dagen, förklarar Torsten Nilsson med ett brett leende.

fakta

Frisörmuseet

Adress: Östergatan 1, Trelleborg. Observera, brant och lång trappa upp till museet.

Öppet: Efter överenskommelse.

Telefonbokning: 0733-861186 (max 15 pers per grupp).

Entré: Gratis.

Visa mer...