Trelleborg

De fem vanligaste fotofelen – och vad du kan göra åt dem

Trelleborg Artikeln publicerades

Vi har alla varit där. På den härliga, avkopplande semestern, där allt vackert dokumenterats på bild. Men när du kommer hem och visar semesterbilderna känns det plötsligt inte alls lika speciellt. Med hjälp av tidningens fotoproffs går vi här igenom några vanliga no-nos, och tipsar om vad du kan göra åt dem.

Mat vi minns. Men – vill vi?
Foto: Tomas Nyberg
Mat vi minns. Men – vill vi?

Tallriken med mat. Vem tittar en gång till på alla dessa bilder av mat, som du har instagrammat under semestern? Fundera då på hur intresserade vi andra är, som inte ens har smakminnet. Inte heller du kommer särskilt länge att känna nostalgiska känslor efter ”den där fantastiska spaghetti bolognesen” på hotellets restaurang. Kanske om du är en ”foodie” som bara reser för att få äta flamberade ankhjärtan på en bädd av picklad svarttryffel, serverat med den sista kända flaskan av Dom Perignon 1961. Och då är egentligen din min efteråt mer intressant än själva maten.

Vad göra? Undvik att fotografera mat, om den inte är exceptionellt smarrigt presenterad. Koncentrera dig på ditt sällskap runt matbordet. De förtjänar ditt minnesutrymme mer.

Den meningslösa strävan att dokumentera en vacker solnedgång. Ge upp den, och njut istället.
Foto: Tomas Nyberg
Den meningslösa strävan att dokumentera en vacker solnedgång. Ge upp den, och njut istället.

Den vackra, men omöjliga solnedgången. Du har sett vykorten, där proffsfotografer fångat skuggorna av palmer, maffiga moln eller skyskrapefyllda skylines mot en gigantisk solnedgång i femtio nyanser av blodrött. Varför blir solen då bara en liten öronvaxfärgad prick vid en avlägsen gråblek horisont, när man försöker själv? Jo för att proffsen har svindyra proffskameror, stativ, oändligt tålamod – och en färdighet med bildhanteringsprogram som inte går att läsa sig till.

Vad göra? Skaffa dig en svindyr proffskamera, stativ, oändligt tålamod – och en färdighet med bildhanteringsprogram som inte går att läsa sig till. Eller nöj dig med att bara beundra skådespelet.

Människor med glas i händerna är, om man ska tro de miljoner fotodokument som existerar, det i stort sett festligaste som finns.
Foto: Tomas Nyberg
Människor med glas i händerna är, om man ska tro de miljoner fotodokument som existerar, det i stort sett festligaste som finns.

Den klassiska festbilden. Dagen efter den roliga festen kollar du igenom dina bilder – och upptäcker att ruta efter ruta ser ut precis som tusentals andra festbilder, tagna av tusentals andra människor. Deras enda ”miljöskildring” är delar av ansiktena på människor med glas i händerna, vid bord med ännu fler glas, burkar och flaskor. De skulle kunna vara tagna på Möllan i Malmö, i en igloo på Svalbard eller en bar i Nairobi – vi har ingen aning. Och om ett par år, när minnet bleknat lite, så kommer inte du att ha det heller.

Vad göra? Gör det till en regel att aldrig ha med en flaska (eller, hemska tanke, en burk) på bild – helst inte ens ett glas, såvida det inte är höjt till en skål.

Det är lätt hänt att glömma vad som försiggår i bakgrunden när man tar en bild. Gör inte det.
Foto: Tomas Nyberg
Det är lätt hänt att glömma vad som försiggår i bakgrunden när man tar en bild. Gör inte det.

Bilder som inte är rensade på distraktioner. Evolutionen har lett oss till att gå upprätt på två ben, utveckla en större hjärna – och inte kunna passera en fotosituation utan att gripas av en obetvinglig lust att sticka in huvudet och fånle. Det kallas ”photo bomb”, och kan bli en rolig effekt. Alltså långt, långt senare, när man kan se humorn i det. Eller om ”bombaren” är till exempel Tom Hanks eller Kungen. Men när det görs omedvetet är det bara irriterande med ovidkommande föremål eller människor på väg in i eller ut ur bilden.

Vad göra? Vänta in ögonblicket. Be folk passera. Flytta på skottkärran där borta. Rensa scenen, så att fokus kommer på det du vill dokumentera.

Så fort du tar fram en kamera kommer någon att blunda eller gäspa - och ju fler som ingår i bilden, desto större chans att minst en person gör det.
Foto: Tomas Nyberg
Så fort du tar fram en kamera kommer någon att blunda eller gäspa - och ju fler som ingår i bilden, desto större chans att minst en person gör det.

Det svåra grupporträttet. Förutom en blixt som kan blända folk och få dem att se ut som rådjur i strålkastarljus är alla kameror utrustade med ytterligare en finess: egenskapen att på hundradelen av en sekund mobilisera människors reflexer att blunda, gäspa, stirra vindögt eller göra underliga miner som får dem att påminna om farbror Torsten. Som står bakom dem, med en fågelholk till gapande mun. Prova gärna detta genom att ställa tio-tolv människor intill varann, och försök få en bild där ingen gör något av ovanstående.

Vad göra? Ta inte EN bild på den samlade gruppen. Ta hundra. Eller i alla fall tio. För bara en av dem kommer att bli bra. Om du har tur. Och glöm inte frågan ”kan alla se kameran nu?” innan du knäpper. För alla har inte förstått vad de gör i den här gruppen – och varför alla omkring dem plötsligt antingen blundar eller gäspar.