Trelleborg

"Dags för politikerna att vakna"

I dagrummet på lasarettets palliativa avdelning sitter 50-årige Michael Frisk i en rullstol. 1997 fick han en hjärntumör. I dag befinner han sig i livets slutskede. Trots sitt tillstånd vill han berätta om de iakttagelser han gjort de veckor han befunnit sig på avdelningen.

Trelleborg
Michael Frisk tycker att det är dags för politiker att prioritera den palliativa vården.
Foto:

– Personalen är änglar. De är otroligt kärleksfulla. Jag vill verkligen lyfta fram det. Men jag blir ledsen när jag ser hur de sliter och blir utnyttjade. Nu måste politikerna vakna – det här är kränkande, säger han.

Sedan blir blicken mörk. Han tänker på det han sett under kvällar och nätter. Nattetid är det endast två anställda på plats, och ibland måste en av dem hjälpa den som är på hembesök, en så kallad ASIH-sköterska. ASIH står för avancerad sjukvård i hemmet. Han tycker att det känns som personalen hela tiden är minst en för lite. När en personal flyttas från ett ställe är det alltid någon som drabbas någon annanstans i verksamheten.

– Jag tycker att det är för jäkligt att det skärs ner inom sjukvård. Det är en av de viktigaste delarna av vårt samhälle som vi alla på något sätt kommer i kontakt med någon gång i livet. Det är verkligen inte där det ska sparas, säger han och fortsätter:

– Ingen av demfår heller mer betalt för den ökade belastningen. Det kan inte vara rätt. Tror politiker och sjukhusledning att det är okej att skära ner personal på palliativa avdelningen för att vittnena har för mycket annat att tänka på? Då tror de fel. Jag har bestämt mig för att berätta om det så är det sista jag gör, säger han.

Intill den palliativaavdelningen ligger avdelning 9, med fokus på strokepatienter. De båda avdelningarna tvingas dela på en del utrustning som ibland behövs på minst två ställen samtidigt. Bredvid sängen i rummet står bland annat ett förflyttningshjälpmedel som Michael Frisk behöver för att kunna ta sig mellan sängen och rullstolen.

– En ur personalen berättade för mig att en sådan kostar 3 000-5 000 kronor, så det är skrämmande små summor, som innebär stor skillnad. Jag är stor och tung och när jag behöver den behövs samtidigt två ur personalen. Det har hänt att de fått springa iväg och hämta hjälpmedlet på avdelning 9. Det är ju helt värdelöst. Då är det någon annan som får vänta på hjälpen inne på den andra avdelningen. Det är inte rätt.

Ofta återkommer hantill hur mycket han uppskattar personalen och att det är tydligt att de valt yrket för att de vill hjälpa patienterna.

– Och då är det riktigt illa att de utnyttjas. Det finns alltid folk som inte bryr sig inom yrket. Men dessa hade man kunnat bli av med om sjuksköterskor fick en minimilön på 30 000 kronor per månad. På så vis hade de bästa varit kvar och de andra rensats ut eftersom de dåliga inte hade kunnat leva upp till de krav en sådan lön hade ställt på personalen.