Lekfullt i laglöst land

I Kerstin Gahnes trädgård går fantasin hand i hand med laglösheten.

– Inget är för konstigt för min trädgård. Här finns inga regler utan det är bara en enda röra. Jag vill inte ha några färdigklippta gräsmattor utan det ska vara lekfullt, säger Kerstin Gahne.

Med ”man tar vad man har” som devis har hon placerat ut prylar, som kanske snarare associeras med ett hushåll än med en trädgård, på den 1500 kvadratmeter stora tomten. Ett par uttjänade rullskridskor, en kaffekokare och en stekpanna är uppstickare bland klematis och luktärter.

– Min filosofi är att återvända, att inte köpa nytt till trädgården. Det mesta är bara skrot som jag har hittat på soptippar häromkring.

Trädgården, som är en gammal hästhage från början, sträcker sig runt skånelängan från slutet av 1800-talet. På östra sidan finns ett så kallat woodland, en skuggig skogsdel av en trädgård där bland annat funkia och lammöron växer. På norra sidan samsas 75 olika sorters rosor med det starkt doftande älggräset om utrymmet i rabatterna.

– Det är tanken att trädgården ska vara olika sociala rum där man kan koppla av. Men en trädgård blir aldrig färdig, den utvecklas hela tiden.

På sina ställen gör trädgårdens tidigare invånare sig påminda. En gång av vajande miskantus, ett japanskt prydnadsgräs, leder fram till en spilta som sparats från det gamla stallet. I trädgårdens norra del har Kerstin Gahne använt stolparna från hästhagen som stöd till slingrande växter.

Vad får du all inspiration från?

– Jag vet inte. Men inspirationen tar aldrig slut. En sån hjärna har inte jag.

Hon radar istället upp ett antal projekt hon har på gång. Bland annat ett begynnande konstverk av flaggstångsknoppar som ska placeras ut i woodlandet. Lite längre bort ligger en installation av stuprännor och blänker i solen. Hon återkommer hela tiden till sin återvinningsfilosofi – att ge det gamla en andra chans.

Två döda almar har till exempel fått nytt liv, insvepta i vinranka och murgröna. En gammal murken björk som står för sig själv vid staketet har fått sällskap av tiotalet köttkvarnar som Kerstin Gahne spikat upp på stammen. Ur dem växer taklökar som ger färg åt det annars något dystra trädet.

– Att odla en trädgård är att se livets början men också livets slut. Att se något växa, att lyckas med något, det ger mig en själslig tillfredsställelse.

Finns det något du inte skulle ha i din trädgård?

– Nej. Jo förresten, nya grejer.