Utsända för att rädda Gummits historia

TRELLEBORG. – Kan det här vara han som brukar spela boule här? Det liknar honom i alla fall. Vad är det nu han heter? Han har bott i samma trappa som mig, funderar Kjell-Åke Nilsson och pekar på en man på det svartvita fotot.

Ove Larssons svar kommer snabbt:

– Hans Sjöberg är det.

Kjell-Åke Nilsson, Ove Larsson och Lennart Bengtsson är tre av femton personer som håller på att ta sig igenom Gummifabrikens stora bildarkiv. Fotografier, diabilder, negativ och filmer tar tillsammans upp över 20 hyllmeter.

Arbetet organiseras av Carl Aspegren som ägnat det senaste decenniet åt att arbeta med företagets historia. Målet är att få ordning på vem som syns på alla bilder samt hur gamla bilderna är.

– Det är ju risk att det här hamnar på soptippen om ingen tar tag i det, säger Carl Aspegren.

Han tycker att det är viktigt att materialet bevaras.

– Förr var det här ett samhälle i samhället. Städningen hade man själv hand om, det fanns egna busslinjer som körde in arbetarna till fabriken varje dag och på företaget fanns egna hälsovårdscentraler, berättar han.

– Det är klart att det känns vemodigt.

Arkiveringen är ett samarbete med föreningen Gamla Trelleborg. Det är också där Carl Aspegren har hittat flera av sina medhjälpare. Andra är före detta anställda på Gummit, eller Posten.

– Jag har varit brevbärare i 42 år och bott i Trelleborg i hela mitt liv så det är klart att jag känner igen en del människor, säger Kjell-Åke Nilsson.

Tillsammans med Ove Larsson, som arbetat som säljare på Gummits kontor, har han genomfört ett liknande arbete för Trelleborgs museums räkning. Då satt de i två–tre år och kollade bilder och antecknade namn.

– Hembygdsintresset växer med åren, förklarar Kjell-Åke Nilsson sitt engagemang.

– Det blir ett nätverk, vi hinner ju snacka lite skit också, lägger Ove Larsson till.

Även Lennart Bengtsson som under sina yrkesverksamma år jobbade sig igenom mer eller mindre hela företaget– från fabriken till kontoret, ser ett antal sociala aspekter av arkiveringsarbetet.

– Som pensionär är det roligt att kunna sitta här några timmar i veckan. Och sedan blir man ju lite nostalgiker, säger han.

De ser alla det som ett sätt att bidra till att bevara Trelleborgs historia.

– Gör inte vi det här så kommer nästa generation inte att veta allt detta, säger Ove Larsson.

Carl Aspegren hoppas att hela arkivet kan förvaras i museets nya magasin när det är klart.

– Det är viktigt att bevara det här eftersom vi var så dominerande i Trelleborg förr.