Vad är det som ger en ort dess själ?

Text: Maud Holmberg Klyft
Publicerad 5 september 2008 15.44 Uppdaterad 25 juli 2010 2.01
Större eller mindre text

Trelleborg.
En äkta anderslövare är glad och hejar alltid när han eller hon passerar någon på gatan, även man inte skulle känna igen den man möter. Dessutom gillar han djur och är alltid klädd i trätofflor!
Jag minns än i dag hur jag i tonåren definierade mina medmänniskor i min uppväxtby.

Nyligen fick jag frågan om hur det är i Anderslöv i dag, om byn är sig lik.

Visst är den det, bortsett från att samhället vuxit på alla håll och kanter, svarade jag ganska spontant – och utan att först ha tänkt efter…

Vad är det som ger en ort dess speciella själ? Visst kan det vara bebyggelse, statyer, natur och grönområden. Men framförallt är det ju dess människor. Innevånarna och deras relationer mellan varandra.

Själv växte jag upp på en gård ett par kilometer söder om byn. Enligt min ömma moder var jag en ganska vild unge som älskade att få lära mig saker och att få "hjälpa till" Jag invigdes till exempel i matematikens grunder i hönsgården! De ägg jag kunde bärga från hönsens reden vid lunchtid adderades med förmiddagens. På samma sätt lärde jag mig snabbt vad minus innebar när jag varit lite väl hårdhänt…

Som fyraåring lärde jag mig att cykla och som sexåring skulle jag äntligen, efter lång tids tjat, få lov att cykla ensam till byn för att handla. Med en liten inköpslista och en icke alltför välfylld börs trampade jag glatt ut på äventyr. Med ett stenhårt villkor i bagaget. Att jag skulle vara mycket uppmärksam och alltid, när jag hörde ljudet av en bil, stanna, hoppa av cykeln och stå stilla vid vägkanten tills bilen passerat. Även om jag var en vild unge så var jag lydig. Jag förstod väl också att det skulle bli ett definitivt stopp på mina cykelturer om jag den allra minsta gång skulle bryta mitt löfte…



Lyckligtvis var inte trafiken så tät i mitten av 1960-talet. Hade jag tur kunde jag komma undan med ett eller två stopp.

Nu var det väl inte bara cyklingen i sig som var så lockande. Byns affärer var spännande. Och framförallt var kvinnorna bakom köpmansdiskarna – ja, det var faktiskt mest kvinnor – alltid så snälla!

Fru Ekström i livsmedelsbutiken var nog ekonomisk, hon brukade sällan bjuda på någonting. Å andra sidan hade hon en ängels tålamod när man skulle handla godis. Man kunde ju bli stående och grubbla en halv dag inför besluten om vilka, och hur många exemplar av varje godbit som skulle läggas ner i papperspåsen. Satsade man på ettöres salta "kaninlortar" så blev det många, det gick ju 50 sådana på en seg Soft Nougat.

Fru Friberg och Herr & Fru Wahlgren hade varsin pappershandel, eller rättare sagt diversehandel, som båda var himmelriken för en liten glytt. Dessutom var de både snälla och generösa och ganska ofta fick man en present på köpet. En liten docknapp eller ett gammalt ark bokmärken blev ljuva skatter som jag minns än i dag!

Att växa upp och gå i skolan i Anderslöv har jag också många positiva minnen av. Alla kände varandra, eller kände åtminstone till varandra, och det fanns gott om fritidsaktiviteter att välja bland. Under skolåren blev Herr och Fru mer Förnamn. Sten försökte lära mig och bästisen Ingrid att rida genom att sätta full fart direkt. Ann-Louise kämpade med att få oss att inte sjunga falskt i kören och Maggan på Bibblan fick upp vårt intresse för böcker. Men ingen regel utan undantag. I skolan gällde Fröken och från fjärde klass Magistern. Råkade någon säga "du" så fick man böta med två eftersittningsminuter. Detta var samma straffsats som för den som ertappades med att tugga tuggummi på en lektion eller palla hasselnötter på skolgårdens träd.



I byn fanns på 1960- och 1970-talet nästan allt man kunde önska sig – allt utom ett bad. Men det skulle ju byggas snart, det sa alla. Det var så vi Anderslövsungar lärde oss vad begreppet kommunal långtidsplanering innebar. "Egentligen skulle badet redan ha byggts – men det hade bara blivit framflyttat i kommunala långtidsplaneringen något år"…

Till dess fick vi trösta oss med att bo på landets mest servicetäta plats. Någon hade räknat ut att Anderslöv hade ett vidare utbud än självaste Stockholm – beräknat på en yta på 200 kvadratmeter, om jag inte minns fel. Affärerna och serviceställena hade alltid legat där, sida vid sida och med samma innehavare i alla år. Så kändes det i alla fall. När vi skulle handla gick vi inte till cykelaffären eller färgaffären – vi gick till Wahlgrens, Knut, Bohmans, Kalle Sko, Ina eller Mia. Att shoppa innebar inte bara att köpa en vara, det var minst lika mycket ett socialt möte mellan bybor. När Paghs kiosk skulle bort från torget för att detta skulle byggas om kändes det som en smärre katastrof, sådant kunde ju bara inte ske…

Nu är det snart 30 år sedan jag lämnade föräldrahemmet och Anderslöv, även om jag ofta är där på besök.

Bortsett från en period i ungdomen, då man tyckte att allt utom storstaden var öken, kan jag känna att det är något speciellt med byn.

Och förvånansvärt många säger sig känna till "min lilla by" – även långt utanför kommunens gränser. Främst på grund av Thysells Möbler och Gästis.



Men om byn är sig lik från min barndom? Både ja och nej. Djurvännerna finns kvar. Albin toffelmakare har lämnat jordelivet och i dag är nog de flesta trätofflorna ersatta av gympaskor och sandaler, made in Taiwan. Långt ifrån alla hälsar på gatan och nej, jag gör det inte alltid själv heller, tyvärr. Byns forna stolthet, Anderslövs Gästis, sover sin Törnrosasömn, med vissa mer eller mindre misslyckade upplivningsförsök mellan varven. Systembolaget som en gång räddades kvar av upproriska bybor vid ett nedläggningshot klarade inte den senaste nedläggningsvågen. Många andra affärer, bankkontor och serviceställen har mött samma öde. Låg- och mellanstadieskolan är riven och hasselnötsträden schaktade.

Men nu, liksom då, talas det fortfarande om att badet ska byggas – i framtiden. Ja, kanske i alla fall…

Större eller mindre text



Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu