En hemlig trädgård på kyrkbacken

På väg in genom grinden på Kyrkbacken 4 i Anderslöv anar man inte vad som väntar. Man passerar under täta, lågt hängande lövverk, förbi rosenbuskar och prästkragar. Man känner dofterna och hör fågelkvitter och insekter som surrar, men man ser inte längre än en meter framför sig.

– Vi har försökt att skapa något som väcker spänning. Man ska inte veta vad som döljer sig bakom nästa buske, säger Jan-Olov Danielsson.

Det är han och hustrun Birgitta som bor här och som har ägnat många timmar de senaste elva åren åt att få sin trädgård att se så här vildvuxen ut.

– Det är en balansgång. Det får inte bli för risigt, säger Birgitta Danielsson.

Hennes man konstaterar:

– Folk tror att det sköter sig själv, men det är mycket mer jobb än en trädgård med klippta gräsmattor och raka rabatter.

Och trädgården som ligger på andra sidan kyrkogårdsmuren, granne med Anderslövs kyrka, är ingen djungel. Rätt som det är passerar man under den sista busken och hittar en lummig gräsplätt med utemöbler, buxbomshäckar i räta linjer och ett hemsnickrat, vackert inrett lusthus.

Makarna Danielsson flyttade till Anderslöv från Malmö strax före millennieskiftet, för att komma undan storstadens jäkt, som Birgitta uttrycker det. Det var det gamla huset vid kyrkan som de fastnade för, men det är trädgården som har blivit en gemensam hobby.

– Det är Jan-Ove som är trädgårdsmästare och jag som kan namnen på växterna. Det är en bra arbetsfördelning, säger Birgitta.

Hon har en särskild passion för rosorna, som finns i över hundra olika sorter i trädgården. Att det redan växte gammaldags rosor på tomten var en anledning till att de slog sig ner just här.

En av rosenbuskarna, precis bredvid uteplatsen, är en Zephrine dronhin – mer känd som "deckarrosen".

– Den var upplösningen i en Agatha Christie-roman. Mördaren sa att han hade rivit sig på en rosenbuske, men just den här sorten har inga taggar, och det avslöjade honom, säger Birgitta.

Att sköta trädgården och få den att växa är i princip ett heltidsjobb för Jan-Ove. Men att rensa ogräs och hålla ordning i rabatterna är inte det viktigaste för paret Danielsson. Växterna får tillåtelse att breda ut sig lite som de vill.

– Det är lite vår filosofi, att växterna får växa där de vill växa, säger Jan-Ove.

– De växer bäst där de trivs, säger Birgitta.

Några udda inslag sticker ut när man blickar ut över trädgården, som man kan göra från terrassen på andra våning i det renoverade 1800-talshuset. Som ett besynnerligt "träd" med stora blad.

– Det är en rabarber som har fått växa, säger Birgitta.

Bredvid står en stor stamros med lövverket fullt av vita blommor.

Det enda Birgitta och Jan-Ove egentligen saknar är mer plats. Då kunde de plantera lite grönsaker också. Nu får man leta efter tomma plättar i hörnen på den nästan 700 kvadratmeter stora tomten. Men lite finns trots allt kvar att göra. Det gör det alltid.

– En trädgård blir aldrig färdig. Det är den processen vi tycker om. Att det hela tiden förändras, säger Birgitta.