TA Helg

Häggs avskedsverk – mousserande prosa

TA Helg
Göran Hägg avled ifjol, men förlaget hade då redan fått in hans manus till biografin "Sanningen är alltid oförskämd”
Foto:

Under Strindbergsåret 2012, hundra år efter diktarens död, uppmärksammades den svenske titanen på längden och tvären. Ett helt år av föreläsningar och minnesprogram, debatter och medialt fokus på allas vår sturige August. Och bokutgivningar i parti och minut, förstås.

Sanningen är alltid oförskämd. En biografi över August Strindberg

Författare: Göran Hägg

Förlag: Norstedts

Artikeln publicerades 12 november 2016.

Antologin ”Om Strindberg”, med Lena Einhorn som redaktör, blev minnesårets ”officiella” publikation – en vackert formgiven och rikligt illustrerad lunta i storformat och med några av Sveriges förnämsta skribenter som textuella bidragsgivare. Samma år utkom bland annat också den rysk-franska litteraturhistorikern Elena Balzamos uppmärksammade studie ”August Strindberg: ansikten och öde”, som begåvat lyckats fånga sammanhangen i den Strindbergska oredan, och upptäckt något slags logik i författarens inre kaos. Dessutom kom Ulf Peter Hallberg i samma veva ut med den halvdokumentära konstnärsromanen ”Strindbergs skugga i Nordens Paris”, som handlar om diktarens tumultartade år i det moderna genombrottets jäsande metropol Köpenhamn.

Behövs det då, efter ett sekel av aldrig sinande studier och publicerade verk om och av Strindberg, ytterligare en biografi om honom? Ja, utan tvekan – åtminstone om man är lika förtjust i den oefterhärmlige författaren, litteraturvetaren och debattören Göran Hägg som man är fascinerad av vår eldfängde nationaldiktare. Och det är man ju! Hägg, som hastigt gick bort ifjol, hann skicka förlaget sitt manus till biografin ”Sanningen är alltid oförskämd”, som nu kommit ut i handeln.

Få har under årens lopp lyckats skriva om komplexa historiska personer så flyhänt och med en sådan munter espri som Hägg, varför just hans presentation av Strindbergs liv och verk vid en jämförelse framstår som ovanligt frimodig och fräsch. För vad Hägg med sin patenterade kombination av geist och bildning gör i sitt avskedsverk, är att med essäistens suveränitet presentera en Strindberg ur andra perspektiv än vad många andra levnadstecknare gjort. Han syftar uttryckligen på de biografer som i alltför hög grad knäfallit för nationaldiktarens geni och liksom frikänt idolen från hans omoraliska beteende. ”Man förnekar fylleriet tvärtemot hans egna vittnesmål”, sammanfattar Hägg och låter därför sin egen bok formligen digna av pikanta, ekivoka, grova och komiska utfall från Strindbergs sida.

Biografin har en konventionellt kronologisk disposition, där vi med Hägg som underhållande guide får besöka välbekanta stationer på Strindbergs livsresa, från barndomen och uppväxttiden i Stockholm och Uppsala, via tre äktenskap och mångåriga utlandsvistelser till återkomsten och den sista tiden i Sverige.

Med sina högst personliga och självständiga analyser av Strindbergs litterära verk, och i kraft av sin liksom mousserande prosa lotsar Hägg oss genom diktarens privata och konstnärliga triumfer och motgångar, hans obestridliga mästerverk och närmast obegripliga missräkningar och vanföreställningar. Genomgående vävs författarens verksamheter också in i en social kontext, där olika mentalitetshistoriska sammanhang utgör upplysande fonder till Strindbergs motiv och tematik.

På det stora hela taget är Häggs omfattande biografi en både lärorik och kostlig läsning, som nog får anses vara ett värdigt bokslut för den muntre och djupt saknade folkbildaren.