Det är fler "åsnor" som behövs

Torrt. Och dödstråkigt, tänker den som inte vet bättre. För det är arkivarier och gnetande perfektionister som behövs när den första månaden gått i en mordutredning.

Ulf Olsson, som dömdes för morden på Helén Nilsson och Jannika Ekbladh 1989, fanns i utredningen i många år. Det var systematiken som satte dit honom. Även den man som misstänks för mordet på Gösta Fessé i Eslöv 1986 fanns i polisens register för andra brott.

Polisen går igenom tre faser i en grov brottsutredning, som med liknelser kallas ekorre, uggla och åsna.

Ekorre: Första dygnen efter brottet. Snabba beslut, snabba åtgärder. Samla in och grip allt som går. Reglerna för att hålla någon inlåst tolkas tufft.

Uggla: Påföljande dygn. Organisera insamlat material, lägga upp strategi.

Åsna: Resten av tiden. Liknelsen syftar på envisheten. Mord preskriberas inte och utredarna jobbar för efterträdarna. Allt ska kollas, och kollas igen.

Och det är i åsnefasen ”gräddan av svensk polis” kommer in. Utomstående erfarna ögon kan se de vita fläckarna i en utredning och rekommendera även personalkrävande insatser som Rikskriminalen kan fylla upp med exempelvis sin kringresande riksmordkommission. Den har från i sommar förstärkts till elva personer för att klara två uppdrag parallellt.

Därutöver har polisprofessor Leif G W Persson satts att granska alla svenska olösta mord – cirka 400 – jämte de befintliga specialgrupperna för kalla mordfall. Sammantaget kommer medvetenheten och kunskapen om hur en mordutredning bör skötas helt säkert att öka i landet. Återstår att genomdriva metoderna.