Världens bästa Karlsson minns Europaknallen

TRELLEBORG. "Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson." Hyllningarna tog aldrig slut efter den andra Uefa-cupmatchen mellan TFF och Blackburn. Huvudpersonen Joachim Karlsson befann sig i ett lyckorus och ville ta hela världen i sin famn. En som fann den var lagkamraten Jonas Brorsson.

– Jag kommer ihåg att Jonas kom efter matchen och ville att jag skulle förlåta honom för hans synder och det gjorde han med all rätt för han skulle inte bli utvisad som lagkapten i det läget. Jag såg hur tacksam han var för att jag hade räddat oss vidare, berättar Joachim Karlsson.

Med 1–0 segern från Blackburn i ryggen fanns det hopp om att kunna upprepa succén från matchen i nordvästra England. De blivande premier leauge–vinnarna öppnade dock bäst på Vångavallen. Blackburn Rovers Chris Sutton inledde målskyttet genom att göra 1–0 bakom Ryszard Jankowski i TFF målet. Men i den 50:e minuten kvitterade Joachim Karlsson till 1–1. "Han tog sig förbi Colin Hendry och sköt det hårdaste markskottet som skådats på Vångavallen, sedan idrottsplatsen bytte namn", skrev TA:s reporter Rune S Pehrsson om målet. Joachim Karlsson minns det väl.

– Vid det första målet dribblade jag av Colin Hendry och sköt vid stolpen. Men om det är det hårdaste markskottet som skjutits på Vångavallen det vet jag inte. Men jag kom rätt i steget och fick till en jättebra träff.

I den 85:e matchminuten var det dags igen. Då hade Blackburn återigen tagit ledningen genom lagets ikon Alan Shearer.

– Det var stor dramatik och välregisserat. När de gjorde 2–1 trodde jag att ridån var nere. Men så sköt Engkvist och missade. Då sköt jag in bollen, säger Joachim Karlsson.

"När domaren äntligen blåste blev det otroliga glädjescener. Man fick nypa sig i armen för att tro att det var sant", skrev Rune S Pehrsson om matchavslutningen.

I dag har Joachim Karlsson en chefstjänst på Samhall i Gällivare. Efter ett år i den grekiska klubben Kalamata gjorde han fem säsongen i Örgryte innan han tröttnade på fotbollen 2002 och flyttade hem till Norrland. Övergången från hyllad anfallare till anonym tjänsteman var dock svår.

– Man hade inte den bästa självkänslan när man la av. Jag blev deprimerad. Det är kruxet med att vara elitidrottare, man har sin absoluta höjdpunkt innan 30 och då undrar man vad som finns sen där man kan hitta samma känsla som att gå ut och möta Lazio inför 40 000 personer. Det är en otrolig känsla som det inte finns något i vardagen som kan matcha, allt annat blir som en ljummen vind. Det är en omställning som tar tid.

Arbetet på Samhall har dock hjälpt Joachim Karlsson att hitta självkänslan igen.

– Här möter jag grupper som inte alls är lika målmedvetna, trasiga människor. Det är bra för mig att få självinsikt och att förstå att man duger som sig själv.

Avståndet på 178 mil mellan Gällivare och Trelleborg har på sätt och viss isolerat Joachim Karlsson från den makalösa succén 1994. Tiden i Trelleborg kommer norrlänningen dock inte glömma.

– Tiden i TFF har betytt mycket för mig, jag trivdes verkligen i Skåne. Och jag är ytterst tacksam när jag ser tillbaka på tiden i TFF, där är många personer jag skulle vilja tacka så här i efterhand. Jag träffade fantastiskt bra människor, det vill jag säga till dem någon dag.

Något Joachim Karlsson kan få möjlighet till på äldre dar.

– Jag trivdes jättebra i Skåne så jag skulle kunna tänka mig att pensionera mig där. Annars kommer Trelleborg alltid att finnas som en del av mitt fotbollshjärta, säger Joachim Karlsson.