Anton Hysén borde få bragdguldet

Det som gör Anton Hyséns insats större än den före friidrottaren Peter Häggströms utkomst förra året – om man nu tvunget måste rangordna dem – är dels att Hysén, till skillnad från Häggström, fortfarande är aktiv; dels att han är verksam inom en lagidrott.

Samtidigt är det ingen slump att Anton Hysén är en division två-spelare. Han har, trots sitt medialt gångbara efternamn, betydligt mindre att förlora på att komma ut än en allsvensk spelare som Agon Mehmeti, Alexander Gerndt eller för all del Viktor Noring.

Min vän och kollega Emil Åkerö jobbar just nu med ett läsvärt reportage om bristen på homosexuella inom den manliga elitfotbollen, och har bland annat intervjuat TFF:s fashionista (i heteronormativa termer: fjolla) Kristian Haynes. Kristian sa bland annat:

– Jag tror inte det skulle vara nåt problem. Jag förstår inte varför det skulle vara så svårt att vara homosexuell fotbollspelare på elitnivå.

Det är vi många som undrar.

Men en av förklaringarna kan förstås vara att det inte brukar gå så bra för manliga lagidrottare som gläntar på garderobsdörren. Engelsmannen Justinus Fashanu (som förresten spelat i TFF) tog sitt liv 1998 efter att ha blivit våldtäksanklagad, och hockeyspelaren Peter Karlsson blev 1995 mördad med 45 knivhugg på grund av sin homosexualitet.

På damsidan har utvecklingen gått snabbare och (aningen) smidigare. Landslagsstjärnan Victoria Svensson visade stolt upp sin fru för några år sedan, och vid OS i Peking 2008 var tio kvinnor öppet lesbiska – endast en man var öppet bög. (Australiensaren Mathew Mitcham vann för övrigt guld i simhopp). Man måste beundra flatornas förmåga att vända det heteronormativa stigmat om idrottande kvinnors manhaftighet till en möjlighet att öppna garderobsdörren för de sina.

Anton Hysén har troligen redan säkrat utmärkelsen ”Årets Homo” vid nästa års gaygala. Om det finns någon medvetenhet i idrottsetablissemanget får han bragdguldet också.

För i en tid – ja, egentligen i vilken tid som helst – då allsvenskan är rankad som Europas 21:a bästa liga, och landslaget står utanför världsmästerskap, är Anton Hyséns prestation större än själva fotbollen.

Och visst är det skönt att vi som gärna pratar om fotbollen utanför fotbollen, äntligen får något annat än huliganism och klubbekonomiska förfall att diskutera?