Gästkrönika: Kan rasisterna lämna idrotten i fred?

Gästkrönika Artikeln publicerades
Ali Lou, tränare för Trelleborg Pirates, tar upp debatten kring hoten mot Jimmy Durmaz från en annan vinkel i en gästkrönika.
Ali Lou, tränare för Trelleborg Pirates, tar upp debatten kring hoten mot Jimmy Durmaz från en annan vinkel i en gästkrönika.

Efter hoten mot Jimmy Durmaz är det omöjligt att diskutera den verkliga sakfrågan, anser Ali Lou, tränare i Trelleborg Basket.

Det sägs att ett land är varenda invånares moder som bidrar med ovillkorlig kärlek och trygghet. En mor som älskar dig trots dina fel och otillräckligheter. Men för svenskar med utländsk bakgrund eller utseende är Sverige som en elitisk styvpappa som bara uppmuntrar och älskar dig när du är duktig.

En prestationsbaserad acceptans har existerat länge. 
”Svensken” Ludmilla Engquist som under 1990-talet dominerade friidrotten i häcklöpning blev plötsligt ”Ryskan” Ludmilla Narozjilenko när hon åkte fast för doping.

Jag minns Zlatan Ibrahimovic som en ung fotbollsspelare som inte blev insläppt på nattklubben Amiralen innan debuten i MFF.

Om du är duktig i idrott och inte behärskar svenska språket så har du en charmig dialekt annars är du en dum blatte.

Politiker vill ständigt förknippa sig själva med framgång och speciellt med idrottsliga triumfer och hyllade idrottsstjärnor. Detta är inget nytt. Ceasar gjorde det. Hitler gjorde det och svenska kungen dyker upp lite här och var när det luktar vinst trots att han inte ens är en väsentlig person. Allt för att ta tillfället i akt att synas i rätt sammanhang.

Att behöva prestera är och förblir ett villkor för acceptans vare sig man gillar det eller inte och så är det även för Jimmy Durmaz. 
Att inhoppet i VM var bland det värsta vi har sett på länge är det ingen diskussion om men att påstå att den usla prestationen beror på hans härkomst tar bort fokus från själva sakfrågan.

Alla troll på internet med sina rasistiska kommentarer och påhopp gör nu att vi inte ens får lov att prata om hur dåligt det var och plötsligt är vi i detta rum där vi måste smeka medhårs. Nu måste vi plötsligt #backadurmaz.

Vi tycks hamna här oftare på senare tid just på grund av att man går bort från ämnet och med rasistiska kommentarer diskvalificerar oss alla från den verkliga diskussionen.

Nöjet med sport är att det är en verklighetsflykt där alla där ute som aldrig sysslat med elitidrott är experter efter två öl. De står och faller med sitt favoritlag och får lov att häckla och svära från läktaren eller mot tv-skärmen. De gör av med sina aggressioner och sedan återvänder till sin verklighet som förhoppningsvis gemytligare individer, pappor, medarbetare och produktiva medborgare.

Vi behöver idrotten som en lägereld vi kan samlas runt där vår gemensamma nämnare är just idrotten. Enda färgen vi ser är vårt lags färger där vi kan lägga armen runt varandra trots att vi tillhör olika samhällsklasser, olika livssyn, olika tro, olika bakgrund och olika politiska åsikter.

VM i fotboll gör att vi under ett par veckor var fjärde år är ett, blöder blått och gult och världen är perfekt. Kan vi få lov att ha detta i fred?

Kan ni som vill utnyttja varje tillfälle för att bilda opinion för egen agenda och mot folk med utländsk bakgrund och göra allting till en politisk ”vi och de” låta idrotten vara i fred?

Ärligt, kan vi få tycka att Durmaz är kass i fotboll och att Marcus Berg har två vänsterfötter?

Detta är en gästkrönika av Ali Lou, som är tränare för Trelleborg Pirates, som spelar i superettan i basket.