Fler vittnesmål om felplaceringar

Mamma till pojke 18 år i Malmö:

"I femman gjorde min son en utredning på BUP. Han hade koncentrations- och inlärningssvårigheter. Det bedömdes att han passade bäst i särskolan.

Jag cyklade runt och försökte hitta den bästa särskolan. Där gick han i två år, och vi tyckte att han inte utvecklades någonting. Han stod stilla och passade inte in. Många av lärarna hade reagerat och trodde inte att han behövde gå på särskola. Så jag krävde att det skulle göras en ny utredning.

Skolan utredde och det visade sig att han inte hade någon utvecklingsstörning.

Nu går han i gymnasiet. Han har svårt att anpassa sig efter skolans krav, för han har inte fått lära sig det från grunden i skolan.

Det är en identitetsförändring att först gå i vanlig skola, sedan byta till särskola och sedan ändra tillbaka igen. Det är ett stort trauma för oss och det har förstört hans liv.

Som förälder tror man på allt doktorerna säger. Man vet inte hur man ska göra. Jag känner en stor skuld för att jag tillät det här att hända.

Det behövs fler alternativ till särskolan. Den sätter en stor stämpel på barnen. Det måste finnas annat än att slussa in barn där."

Torbjörn, pappa till pojke som skrevs in i Burlöv:

"När vår dotter som har dyslexi hade börjat grundskolan gjordes ett psykologtest och skolan sa att hon skulle gå i särskolan. Vi menade att problemen berodde på att hon var dyslektiker. Men skolan i Burlöv köpte inte det. Då satte vi henne i en friskola i Lund istället. Där fick hon den hjälp hon behövde.

Två år senare var det dags för vår son som har en cp-skada att börja skolan. De första två skolåren hade han en personlig assistent men när den slutade vill Burlövs kommun inte ordna en ny. Istället skulle han gå i särskola. Det gjordes aldrig något psykologtest, Det fanns en tidigare utredning där man konstaterade att han har en cp-skada men inget annat.

Till sist gick vi med på att han skulle gå i särskola, men det fick vi ångra. Han blev lovad att hamna i en vanlig klass i gymnasiet men så blev det inte. Istället fick han börja i en klass där han fick lära sig att tvätta sig och annat som handlade om den dagliga livsföringen. Så han hoppade av. Nu går han på gymnasiesärskolan igen. Han hade kunnat få den hjälp han behöver i en vanlig klass. Vi är fruktansvärt besvikna."

Mamma till pojke i Lund:

"Jag och min man gick på ett utvecklingssamtal. Skolpsykologen berättade att sonens tester visade låga resultat och att han hade en lindrig utvecklingsstörning. Skolan tyckte att det var bäst om sonen började i särskola, där han skulle få bättre hjälp med sin undervisning.

Som förälder känner man sig väldigt liten. Vi skrev på papper fast att det kändes oerhört fel och jag mådde väldigt dåligt under hela min sons särskoletid, jag såg på honom att han inte mådde bra. Han skämdes varje dag.

Han uttryckte dagligen att han inte lärde sig någonting i skolan och han sa vid flera tillfällen att livet kändes meningslöst att leva.

Under tiden väntade vi på att få komma till autistteamet i Lund. Efter nästan två års väntetid fick vi komma dit och sonen fick diagnosen Asbergers syndrom.

På autistteamet fick han göra om psykologtesterna. Provresultaten visade inte på någon utvecklingsstörning och vi tog honom ur särskolan fortast möjligt. Särskolan är oerhört viktig och bra för de barn som verkligen är behöriga dit. Men de barn som väntar på sin diagnos far mycket illa av att vistas i denna skolform, det är oerhört kränkande.

I dag har han fått väldigt god hjälp av en specialpedagog för att arbeta ikapp det han missat. Kunskapen kan han alltid ta igen, men såren i själen sitter djupt."

Mamma till pojke 12 år i Kävlinge:

"Det hände inget i särskolan. Barnen där var mer handikappade och det fanns även de med kromosomfel. Undervisningen låg på deras nivå. Det passade inte alls vårt barn.

Han var sen i utvecklingen. Särskolan var enda sättet att få riktig hjälp. Vi ville ha en personlig assistent eller extraresurs, men det fanns det inte pengar till.

När vi såg det där om de felplacerade tvillingarna på tv kände vi igen oss. Vi begärde en ny utredning.

Vår son är väldigt blyg. Första utredningen satt han där med en främmande person som klockade honom med tidtagarur. Jag märkte att han svarade "jag vet inte" på frågor jag visste att han kunde, bara för att komma undan. Nästa utredning var mer på hans villkor. Om han inte kunde svara på något hoppade psykologen över det, och gick sen tillbaka igen. Då kunde han svara, han låste inte sig. Ingenting tydde på utvecklingsstörning, så han skulle aldrig ha blivit satt i särskolan från början.

Nu går han i en vanlig sexa där det finns en extraresurs, precis som vi ville ha från början. Det går rätt så bra. Men han är ju inte uppe på de andras nivå. Han hamnade långt efter under fyra år i särskolan.

Hade vi vetat då vad vi vet idag så hade vi aldrig gått med på att skriva in vårt barn i särskolan, vi hade stått på oss och krävt hjälp i den skola vi befann oss i."

Mamma till pojke 15 år i Malmö:

"Det tog ett år innan jag plockade ut min pojke. Han hade fått en feldiagnos från allra första början. När han skulle början skolan var han inte mogen för det. De gjorde en utredning och han började i en särklass som han inte passade i alls. Vi hade bara det alternativet. Det kändes som take it or leave it, han kommer inte få hjälp i vanliga skolan.

Efter tre månader mådde han jättedåligt. Barnen i särskolan mobbades jättemycket av barnen i den vanliga skolan. Vi hade bra kontakt med läraren, som inte heller tyckte att han passade i särklassen.

Jag krävde att rektorn skulle göra en ny utredning. Först ville de inte, men sedan omtestades han och det visade sig att han var mogen att gå i en normal klass. Han fixar det inte när det är35 barn, det är alldeles för rörigt. Så jag letade upp en klass där de var runt tio barn. Då gick det jättebra. Man måste stå på sig, kämpa.

Vi förlorade ett år. Det här har förföljt honom. Han har bytt skola, men många vet och kallar honom särbarn."

Kristin, mamma till flicka i Malmö:

"Min dotter började i särskolan i Malmö när hon började sjuan. Då hade det gjorts en utredning som visade att hon hade inlärningssvårigheter och att hon hade svårt att koncentrera sig.

Hon ville gå i en liten grupp men skolan hade inga resurser till det. Ganska snabbt visade det sig att särskolan inte alls var vad hon hade tänkt sig. Hon ville tillbaka till sin ordinarie skola igen. Skolan lovade oss att om hon inte trivdes så skulle hon få komma tillbaka.

Men först skulle det göras nya tester och de inleddes på höstterminen i nian. Resultatet visade att hon inte hade rätt till en placering i särskolan och att hon lider av social fobi. En bit in på vårterminen var hon tillbaka i sin gamla klass men hon fick då reda på att hon inte kunde få några betyg på grund av stora kunskapsluckor.

I höstas började hon på IV-programmet på gymnasiet. Men allt det här hänger med. Att hon missade nästan tre år av sin skolgång och blivit behandlad som förståndshandikappad. Hade hon fått gå i en liten grupp hade hon kunnat få betyg i alla ämnen."