Soldatens blomma växer fortfarande vid Majkens stuga

Morgonen efter infinner sig Majken, iklädd sin lottadräkt, vid bilstationen i Ystad. Hon körs ut till Hammars backar där hon tillsammans med en annan lotta får ansvar för att laga mat till 17 värn, en cykelpatron och trossen.

Majken är 28 år, men något flirtande pågår inte från soldaternas sida. Däremot får hon mycket uppskattning för sin insats. När unikaboxarna, som maten skickas ut i, kommer tillbaka från värnen ligger det ofta tackbrev i dem.

När gullvivorna börjar slå ut får hon även blommor. En del har rötterna kvar, och Majken planterar dem vid sin sommarstuga i Sandskogen.

– Där har jag fortfarande kvar dem efter alla dessa år. I dag är Majken Wiberg 92 år. Hon bor i huset på Stora Västergatan i Ystad som varit hennes hem i 84 år och där hon också haft affär. Hon går fortfarande på gymnastik och när det är fint väder händer det att hon tar en cykeltur ut till sommarstugan i Sandskogen och dricker kaffe.

Smärtheten från ungdomsåren har hon behållit. Lottaklänningen från 1940 passar fortfarande. Den har till och med blivit lite för stor. Klänningen är det enda som Majken Wiberg har kvar från lottatiden. Bortsett från minnena förstås.

Majken Wiberg gick in i lottakåren 1933.

– Jag tyckte att man skulle göra någonting, och det var många av våra vänner som var lottor, säger hon.

Klänningen hon visar oss är egentligen findressen. Ute i arbetet hade lottorna en brun bomullsklänning, förkläde och klut.

Det var Majkens mamma som sydde findressen. Det var viktigt att den skulle sluta 40 centimeter från marken. För mycket av benen fick inte synas.

Och att dansa i klänningen var inte tillåtet.

– Fick vi inte lov. Fick vi inte lov. Men nu dansar vi i uniformen, det är helt annorlunda nu.

1939, när andra världskriget bröt ut, ryckte Majken Wiberg in som lotta. Hon hjälpte till med utspisningen av kustartilleriet vid Åkesholm i västra Ystad. Efter hösten följde en bitande vinter.

– Det var sådan vinter då att de kunde knappast köra på vägarna, utan fick köra på åkrarna, för det var så mycket snö. Om de inte kom och hämtade en fick man gå, och när man kom hem hade man is i ögonbrynen, så kallt var det.

Nästa gång Majken Wiberg ryckte ut var till Hammars backar våren 1940. Första arbetsdagen skulle hon servera lunch till 50 man.

– De skulle ha kokt korv och potatis, och så skulle de ha två smörgåsar var.

Majken skar bröd så att hon fick stora blåsor på pekfingret.

Andra dagar fick soldaterna kalops, ärtsoppa eller stekt sill. Så småningom växte antalet personer som skulle utspisas till 222 personer. Männen hon serverade var landstormsmän. De uppförde sig alltid ordentligt mot flickorna.

– Oja, de var ju gamla gubbar då. De var väldigt gentila. När de åkte in till stan köpte de alltid bakelser till oss.

Enda undantaget var när männen inte blev hemförlovade efter sex veckor, som de hade trott.

– De till och med grät för det var så länge sen de hade varit hemma hos mor.

Då tog det 14 dagar innan karlarna kom med sockerkaka och vetebrödslängd igen. Majken Wiberg tjänstgjorde ute vid Hammars backar tre dagar åt gången. Sedan åkte hon hem och hjälpte sin mor i affären på Stora Västergatan. Då åkte storasyster Evy ut i stället. På det viset turades systrarna om med arbetet i fält och arbetet hemma. Själva såg de bara varandra i mörkret hemma vid dörren när de hämtades och lämnades av. Inget ljus fick ju synas utåt under mörkläggningen.

Någon ersättning som lottor fick de knappast. Efter sex veckor var betalningen en krona om dagen.

Efter en tid placerades Majken vid Tingshögs skola i stället. Sista gången hon var ute var den 23 augusti 1940. Efter det hoppade hon bara in då och då vid behov.

Som en i gänget bjöds hon dock på gåsamiddan hösten 1940.

– Men det var inte roligt, för då söp de så karlarna. Första tiden där ute drack de mycket, det var räligt.

En uppgift Majken fortsatte med var att servera kaffe till kustartillerister som kom och fikade på Västergatan 20 i Ystad om kvällarna. Där fanns kort och sällskapsspel och ibland kom prästen på besök. Lottorna, som stod bakom arrangemanget, turades om att gå dit om kvällarna för att koka kaffe och servera mannarna. Kaffe var hårdvaluta. Det var den första vara som ransonerades under kriget, vid påsk 1940.

– Telefonen gick ju varm i affären då vid Marie bebådelse. Vi hjälpte till så gott vi kunde överallt. Man var ju rädd om sina kunder, säger Majken.

Även socker, såpa, tobak och snus var sådant som hamstrades. Och så pågick det byteshandel. Den som inte rökte kanske bytte tobakskuponger mot kaffekuponger, och så vidare.

Tack vare affären led familjen Wiberg själv ingen nöd. Majken minns när det kom militärer till butiken för att hämta vatten i mjölkkannor. Deras eget vatten hade frusit. Hennes mor bjöd in dem på kaffe och hämtade vetebröd. Ryktet om godsakerna gick snabbt bland soldaterna.

– De var fyra som hämtade vatten, och 22 som kom och drack kaffe, berättar Majken.

Ransonering blev snart vardag för svenskarna, och inte minst för Majken som jobbade i affär.

– Det var ett farligt arbete med alla dessa kuponger.

De skulle klistras upp på kartor och lämnas vidare till grossisterna för att butiken skulle få varor. Majken förvarade kartorna i en stor plåtburk.

– Jag var ju så rädd om dem.

Sina egna kuponger hämtade hon ut genom att köa till gamla rådhuset i Ystad.

Någon rädsla kan Majken inte minnas från kriget.

– Vad skulle jag vara rädd för? säger hon.

Att kriget skulle komma till Sverige, säger jag.

– Nej, det tänkte man inte på. De sa förstås att tyskarna hade landstigit i Trelleborg, då var där or0, men det blev ju aldrig något.

















Anna Maria Erling

0411-557846

anna.maria.erling@allehandasyd.se