Signerat Karlsson

Staten och individen

Signerat Karlsson Artikeln publicerades

Stat och individ är två centrala begrepp när man ska utforma en politisk ideologi. Hur stor ska staten vara och hur mycket frihet ska individen ha? I svensk inrikespolitik saknas tyvärr debatten om vilken väg Sverige bör ta.

Därför var det uppfriskande att Centerpartiet med sitt förslag till nytt idéprogram väckte de här frågorna. Konkret kan man alltid diskutera om Sverige är moget för att införa månggifte eller att avskaffa skolplikten, men i botten finns ändå frågan om hur stor staten ska vara och hur fri individen ska vara. Nyliberaler mot socialliberaler, de som vill öka individens frihet och de som betonar att staten har en viktig roll för att ge alla individer lika möjligheter.

Konflikten inomCenterpartiet kan symboliseras med två av partiets främsta företrädare, partiledaren Annie Lööf och it- och energiminister Anna-Karin Hatt. Innan Lööf blev partiledare var hon uttalat nyliberal och det lagda idéprogrammet går i den riktningen. Individen ska ges mer utrymmet att forma sitt eget liv.

I förra veckan gick Hatt ut och sågade stora delar av idéprogrammet och efterlyste en mer rättvis fördelning av de gemensamma resurserna. Det är tydligt att Anna-Karin Hatt företräder en socialliberal linje där staten ska hjälpa de mest utsatta i samhället.

Vem som går segrande ur striden mellan nyliberaler och socialliberaler blir klart senare i vår då det nya idéprogrammet ska antas av Centerns kongress.

Det märkliga är att debatten om nya visioner inom Centerpartiet är något som egentligen efterfrågas av väljarna. Ändå straffades partiet hårt i den allmänna debatten. Det säger något om hur trångt det är i den politiska mittfåran i Sverige.

Idag kan man konstateraatt den socialliberala linjen har en stark ställning i svensk politik utan att den egentligen har så många företrädare. Utgångspunkten är att alla av staten ska ges lika rättigheter och sociala möjligheter i form av utbildning, bidrag och sjukvård. Den linjen kan säkert många politiker skriva under på idag.

Baksidan av socialliberalismen är att den genom en stark stat skapar individer som ständigt har stigande förväntningar. Individen tycks både vilja äta kakan och ha kvar den, det vill säga ta del av statens alla välfärdsfrukter och samtidigt behålla sin frihet. På sikt är det inte ett hållbart samhälle.

Den kris som många europeiska länder idag genomgår bottnar just i detta faktum. Åtagandet från staten till medborgarna har blivit för kostsamt, till exempel genom för generösa pensioner men också genom en allt för stor och ineffektiv statsapparat. I det avseendet har socialliberalismen nästan segrat ihjäl sig. Syftet var att staten skulle ta hand om de allra mest utsatta och behövande i samhället.

Även om svensksocialdemokrati ideologiskt har verkat för en socialisering av de gemensamma resurserna – och i viss mån lyckades under en period med löntagarfonderna – har ändå den socialliberala traditionen varit stark i Sverige under 1900-talet.

Genom en utbyggd välfärd ska den enskilda individen ges möjlighet att själv forma sina liv. Införande av särbeskattning och en utbyggd barnomsorg är två viktiga reformer i 70-talets inledning.

Under 1990-talet mötteden svenska välfärdsmodellen sin kanske svåraste kris, statsapparaten hade blivit ineffektiv och för dyr. Därför krävdes under många år kraftiga besparingar för att få balans i statsfinanserna. Avregleringar av statliga monopol och privata utförare i välfärden var nödvändiga för att effektivisera och få ut mer av de gemensamma resurserna.

Alliansens införande av arbetslinjen 2006 var en genial omfokusering av politiken. Den betonar det individuella ansvaret, att arbete ska gå före bidrag. I praktiken genomfördes politiken med att i flera steg införa jobbskatteavdrag, det vill säga göra det mer lönsamt att arbeta.

Under förra mandatperioden genomförde alliansen även andra stora reformer med utgångspunkt från individen. Genom att flytta ansvaret för många långtidssjukskriva från försäkringskassan till arbetsförmedlingen lyfte man fram arbetsförmågan hos individen istället för att betona sjukdom.

Tyvärr har alliansensfortsatta reformer på detta område stannat av under den nuvarande mandatperioden. En viktig anledning är att man regerar i minoritet. Men det finns också en smygande misstanke om att idéerna har tagit slut. Det är i så fall än mer oroväckande för framtiden. Partier måste utvecklas för att överleva.

Det är kanske för sent ur ett realpolitiskt perspektiv för de borgerliga partierna att till valet 2014 införa en ny ideologisk kompass. Men det är aldrig för sent för ett parti att förnya sig. Det kan göras när som helst.

Det är dags att lyfta fram individens ansvar för samhället, det är dags att föra in mer solidaritet i politiken. Då behövs det en förnyelse av den liberala politiken.

Här kommer två förslag, båda med samma utgångspunkt.

För att kunna leva som en fri individ i ett samhälle måste varje enskild person ha en liten del av samhället inom sig. Då kan individen utan att ge avkall på sin egen frihet ändå ta ansvar för det omgivande samhället. Detta sker genom att den enskilde har en del av samhället inom sig.

För att kunna skapa en frihet för sin egen individ måste varje enskild person ta ett ansvar som går utanför den egna privata sfären. I relationen gentemot sina medmänniskor måste individen vara solidarisk för att därigenom skapa en frihet både för sig själv och för andra. På det viset kan målet om att den enskilde individens frihet att leva sitt eget liv på bästa sätt uppnås.

De olika perspektiven kan benämnas som samhällsindividualism och solidaritetsliberalism. I båda fallen betonas det individuella ansvaret för att den egna friheten ska kunna upprätthållas över tid.

Staten kan aldrig fungera om inte de enskilda delarna tar sitt ansvar. Men det är inte staten som är utgångspunkten utan individen.