Annons
Nyheter

Kissinger och kalla kriget

Henry Kissinger har för många svenskar kommit att förknippas med de amerikanska bombningarna av Hanoi julen 1972.
Nyheter • Publicerad 30 juni 2012
Realpolitiker. Arkiv: Manuel Balce Ceneta 2011
Realpolitiker. Arkiv: Manuel Balce Ceneta 2011Foto: 

Olof Palmes klassiska tal där han satte likhetstecken mellan angreppet på Hanoi och blanda annat förintelselägret Treblinka, människoslakten i Katynskogen 1940 och nazisternas bombningar av Guernica under spanska inbördeskriget kom under en kort period att frysa den diplomatiska relationen mellan Sverige och USA till is.

Bilden av den omänsklige Henry Kissinger, som i rollen som säkerhetsrådgivare till president Richard Nixon ärvt den amerikanska inblandningen i Vietnamkriget från tidigare administrationer, kom att etsa sig fast i det kollektiva svenska minnet. Att bombningarna var ett sätt att pressa Nordvietnam och dess kommunistledare Le Duc Tho till en kompromiss i förhandlingarna med Sydvietnams president Nguyen Van Thieu – den senare ogillade Kissinger skarpt för hans eftergifter till Nordvietnam – har inte fått samma utrymme. Men Kissingers förhandlingar ledde några månader senare till en fredsöverenskommelse och kom att ge honom Nobels fredspris, delat med Le Duc Tho. Priset var, och är än i dag, extremt kontroversiellt.

Annons

Någon fred blev det inte, Le Duc To tog inte emot sitt pris, Kissinger skickade en ambassadör att ta emot sitt och två medlemmar utträdde ur norska nobelkommittén i protest mot priset. Alexander Solzjenitsyn, sovjetisk dissident och nobelspristagare i litteratur 1970, var en av de upprörda som i ett samtal med SVT-journalisten Stig Fredriksson förklarade att det ändå var skönt att två personer avgått ur juryn för att markera sitt avståndstagande till att den kommunistiske diktatorn fått priset. När Fredriksson förklarade att de lämnat i protest mot att Kissinger fått priset utbrast Solzjenitzyn: ”Det är inte möjligt”.

Det är en av många intressanta passager i kulturskribenten David Anderssons Dr Kissinger & Världshistorien (Atlantis). Andersson, redaktör på magasinet Axess och mångårig krönikör här på ledarsidan, har inte skrivit en klassisk biografi över Henry Kissinger. Vi får en sammanfattning om Kissingers bakgrund som barn i en judisk familj i Fürth utanför Nürnberg i Tyskland, som han och föräldrarna lämnar i augusti 1938. Sedan inriktar sig boken helt på att förklara Kissingers politiska filosofi och hur den formats.

Walter Isaacson försöker i sin Kissinger – A Biography hitta förklaringar till Kissingers övertygelse om att realpolitik är effektivare än politisk idealism i hans erfarenheter från uppväxten. Isaacson citerar Kissingers brev från 1946 där han skriver om överlevarna från koncentrationslägren: ”de intellektuella, idealisterna, människorna med hög moral hade inte en chans”. Men Kissinger själv har tillbakavisat den kopplingen.

Det är Kissingers egna böcker och stora historiska intresse som står i centrum när Andersson försöker förstå Kissinger. I Diplomacy beskriver Kissinger sin beundran för maktbalansen i 1800-talets Europa efter Wienkongressen 1814-1815, formad till stor del av österrikaren Metternich. Men mest inspireras Kissinger av realpolitikens fader, Otto von Bismarck, vars iskalla kalkylerande diplomati och krigföring ledde fram till Tysklands enande 1871. Från Bismarck hämtade Kissinger sin triangeldiplomati – att stå närmare var och en av två stridande parter än vad de står varandra. Den utnyttjades när USA under president Nixon närmade sig både Kina och Sovjet under de två kommuniststaternas djupa konflikt med varandra.

Kissinger ”menade att det låg i USA:s intresse att utnyttja den kinesiska rädslan för Sovjet och den sovjetiska rädslan för Kina”, skriver Andersson. Att Kissinger kom att bli en beundrare av Kina, en beundran som innefattade också Mao, beskriver han själv i sin bok ”On China”. Och det är också där någonstans som Kissingers praktiska syn på tillvaron får sympatin för honom att avta.

Boken reser fram genom kalla kriget och följer väl Kissingers position att inte lägga sig i andra staters inre angelägenheter. Filosofin att hellre bygga relationer med diktatorer och skapa maktbalans mellan stater bryter med den amerikanske idealistiska traditionen som formades presidenten Woodrow Wilson, som tog USA in i första världskriget. För Wilson var USA:s roll i världen att sprida de amerikanska principerna om demokrati och individuella rättigheter i världen.

I Anderssons bok blir det tydligt hur dessa två synsätt sedan dess slagits mot varandra i USA, och hur strategierna omväxlande både lyckats och misslyckats, väckt beundran och avsky. Beroende på omständigheterna har sympatierna och analyserna skiftat om vad som är mest framgångsrikt och vad som är moraliskt rätt. Om vi ser någon trend i dag så är det att USA inte längre orkar eller vill vara världspolis.

Emellanåt ger sig Andersson i väg långt från Kissinger när han dyker ned i något favoritämne eller favoritperson, men alla historiska skeenden, makthavare och filosofer som finns med tjänar sitt syfte. Det blir mindre av ett djupt porträtt av Kissinger och mer en skildring av stormakternas utveckling och de avgörande konflikterna i världen under kalla kriget och framåt, men med utgångspunkt i en av de mest kontroversiella huvudfigurerna i världspolitiken under 1900-talets senare hälft.

Till skillnad från Kissingers tegelstenar håller sig Andersson till ett begränsat format på drygt 200 sidor, vilket gör att den fungerar bra som läsvänlig introduktion till Kissinger och kalla kriget. För den som inspireras och vill gräva djupare är litteraturlistan omfattande.

David Andersson är inte själv någon förespråkare för Kissingers realpolitik. Men författarens slutord är ändå diplomatiska: ”Kissingers synpunkter bör tas på allvar och det finns anledning att läsa hans skrifter. Men hans perspektiv får inte bli dominerande.”

Mattias Karlsson
Petter Birgersson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons