Tomtebluffen är en godkänd bluff

Storebror har fyllt sex år, börjat skolan och avslöjat "bluffen". Alltså den om tomten. En dag konstaterade han bara lite lojt att "det är bara en vuxen som klär ut sig". Så långt att det varit vuxna som han känner hade han inte tänkt. Snarare trodde han att det handlade om en organisation av vuxna män som varje jul klär ut sig och åker omkring och besöker "snälla barn".

Jag tyckte lite synd om honom när han nu tappat tron på tomten och avslöjat att det bara var förklädnader. Då var det lika bra att han fick veta hela sanningen så jag röjde tomteidentiteter på löpande band: hans egen farbror, hans pappas farbror, en granne och en dagiskompis pappa. Ett år var det till och med din egen pappa förklarade jag och såg hur han försökte minnas. Men det var ju förstås när du var så liten så att du inte visste att tomten fanns, tillade jag och han såg väldigt fundersam ut.

Sedan början av december har han gått runt och klargjort för allt och alla att "tomten finns inte på riktigt". Jag försöker tysta honom när treårige lillebror är i närheten. För han har pratat om tomten sedan i augusti. Först trodde han att denna magiska figur skulle komma redan till hans födelsedag den 10 december men han har nu full koll på att julafton heter dagen då tomten ska komma. Och tomten har julklappar med sig vilket innebär nya leksaker. Även man inte ska lära barn att ljuga och luras så tycker jag ändå att tomtebluffen är godkänd. Jag vill inte ta ifrån treåringen hans benhårda tron på den rödklädde välgöraren.

Själv minns jag mycket väl hur jag vankade av och an i vardagsrummet hos mormor och morfar. Ställde mig vid altandörren och spanade med näsan tryckt mot glasrutan för att se om jag kunde skymta någon hukande figur med säck över axeln och lykta i handen. Tomten brukade kämpa sig upp för den branta backen som ledde upp till huset. Det var med skräckblandad förtjusning som jag öppnade dörren när jag hörde det hårda bankandet på ytterdörren. Att morfar varje jul hängde upp en julstjärna i fönstret i sin verkstadsbod och ställde ut en skål gröt på julafton stärkte min tro och spänningen kring det hela. När jag väl började tvivla i min tomtetro var jag noga med att inte avslöja det för morfar. Trodde han på tomten så ville jag inte vara den som gjorde honom besviken.

Ett år kom det ingen vanlig tomte. Istället var det en tomtemor. Min moster, som brukade vara den som engagerade manliga bekanta till tomteuppdraget, hade inte lyckats hitta någon lämplig tomtekandidat. Så det blev en tomtemor. Jag tyckte att det mest var fånigt och min tomtetro var definitivt förbi.

När jag själv blev lite äldre och min lillasyster var i bästa "tro-på-tomten-åldern" tog jag på mig det ärofyllda uppdraget. Så med garnskägg, tomteluva och en stor kudde innanför linningen på mormors mjukisbyxor smög jag ut i trädgården och kämpade mig upp för backen. Efteråt var jag helnöjd med att ha lurat lillasyster.